Amalia

Tidigt bestämde jag att 2010 skulle bli året då jag tog tag i saker och gjorde allt jag tidigare tänkt att jag skulle göra, men som jag inte gjort. Det innebar bland annat att jag skulle lära mig att vissla och fräscha upp min franska (vissla: har blivit bättre på, inte helt bra än; franska: yes, läste på komvux, gick bra). Jag hade dock inte tänkt att jag skulle göra låtar, men nu blev det så i alla fall.

En lördagkväll när vi satt på Boulehallen och snackade skit undrade Justus varför han och jag aldrig gjort något i musikväg. Rimligen svarade jag att det är för att jag är rätt usel på sånt, men sa i alla fall att jag skulle ta tag i det och skriva en låt. Det gjorde jag och vi spelade in den. Det var ju ganska kul, så jag peppade på en till och nu har vi gjort en cover på Leevi & the Leavings Amalia.

Av någon anledning fick jag en vision om hur jag ville göra den i Talulah Gosh-tappning. Jag ville helt enkelt att den skulle låta som Talulah Gosh av Talulah Gosh, med de våldsamma trumfillarna och jangliga gitarrerna (sen kom vi kanske lite ifrån det i alla fall, men åtminstone trumfillarna blev kvar). Så vi plockade upp tempot och jag letade fram min vänaste tweeröst och pep litegrann.

Och så fick den ny text med. För det hade ju varit jättekonstigt om jag sjöng den på finska - bland annat för att jag ju inte kan finska - så jag skrev en engelsk text istället. Dessutom är det ju trevligt om fler förstår vad låten handlar om. Men nej, jag har inte översatt dåligt, jag har tolkat. Och då blev det så här. Det otäcka och absurda har fått ge vika för det trånande. Men det sorgliga finns kvar, fast kanske på ett annat sätt. Nu är det lika mycket Emelie som Amalia (bara vokalerna i namnen som skiljer, right?) i låten.

Såhär blev den i alla fall:


Hoppas du vill dansa till den, för det vill jag.

Nattdjur

Varför börjar jag alltid med allting mitt i natten? Varför är det långt efter läggdags som jag absolut måste skriva en text eller måla naglarna eller rita ett självporträtt eller sy en klänning eller stryka gårdagens rena tvätt? Varför är det först efter elva som jag får för mig att det är dags att ta tag i det här med jullåtsskrivandet igen och plockar fram synth och papper och penna och börjar testa och spela in olika snuttar?

När ska min kreativitet lära sig att följa gängse dygnsrytm? Så himla dumt när den håller på så här. Undrar om det finns något piller man kan ta så att kreativiteten kickar in ungefär klockan 18:00 måndag-fredag och 12:00 lördag och söndag? Eventuellt borde jag googla något i stil med "cheap online creativity drugs" och hoppas på lite tur.

Men, i vilket fall som helst... jullåten (som jag passande döpt till just "Jullåten") artar sig. Texten går ut på att julen är en skitstövel som sviker en gång på gång men som man ändå klänger sig fast vid som en dum tillgiven hund. F, G, A och C är ackorden som gäller. Och här är 5-minuters-självporträttet och de rödmålade naglarna:


Godnatt och sov gott, internet!

Vi kan väl tala om allt (men vi ska bara vara vänner)

Det blev så konstigt med den andra bloggen, så den måste dö. Jag vill inte skriva för en massa okända läsare, och särskilt inte de tusentals rättshaverister som internet kryllar av och som inte gör något annat än att vänta på rätt tillfälle att spy galla över andra. Ett par veckor efter det ödesdigra blogginlägget (som genererade över 200 000 besök på några få dagar) har jag fortfarande mer än 600 besök om dagen. Och då vill jag bara inte. Jag vill mest blunda och tänka att allt det där inte finns.

Så jag börjar om. För jag vill inte sluta, jag kan inte sluta. Under den senaste veckan har många fullkomligt oviktiga saker, och eventuellt ett par viktiga saker, uppenbarat sig i min mentala storydepå, och de måste skrivas. Utan ett språkligt utlopp för tankarna och de fula orden så föreligger ytterst hög risk för självantändning och explosion. Och det vill vi ju inte, va?

Förutom att bloggen fått ett nytt namn så gäller precis samma sak som innan: inga regler! Allt är tillåtet. Ingen självcensur. Ingen prestige. Bara ett opretentiöst ordflöde.

Och så slutligen; namnet på bloggen då. Det syftar så klart på Jakob Hellman-låten Vara vänner. Jag tänker att vi kan tala om allt, precis allt, utan censur. Så enkelt bara. Inget tjafs, inget krångel.

Men Jakob Hellman alltså, denna mystiska überman, 1989 års hetaste 23-åring. Åh! Vore det 1989 idag skulle jag uppenbarligen tagit till mina yttersta ansträngningar för att få ligga med karln. Här är han: