Den fula verklighetens kolonialisering av mitt medvetande

Ganska ofta tänker jag att jag gärna skulle vrida tillbaka tiden. Men så fastnar jag när jag inte kan bestämma mig vid vilken punkt i tiden jag skulle vilja börja om från. Skall det vara från den tidpunkt då inget av det dåliga hade hänt, även om det innebär att jag då skulle gå miste om en del bra saker? Eller skall jag nöja mig med att vrida tillbaka bara 6-7 veckor och komma undan det värsta och jobbigaste? Fem år eller några veckor?

Jag tror att det skulle vara helt okej att vrida tillbaka till förra sommaren ungefär, då när jag hade börjat hämta mig och bli glad igen efter en usel tid. Då hade kanske mycket av det dåliga kunnat undvikas, och absolut det värsta och hemskaste och jobbigaste, det som hände nyss.

Mest av allt önskar jag bara att allt inte skulle vara så svårt, att jag inte förstått så mycket om hur världen fungerar och hur människorna tänker. För jag hade mått så mycket bättre då. Jag fantiserar ofta om en plats där jag kan gömma mig, en plats där jag slipper veta hur det står till med samhället. Jag har dock insett att den platsen inte är fysiskt existerande.

Däremot skulle något snarlikt kunna finnas i den mentala världen. Problemet är då bara det att tiden i så fall måste vridas tillbaka för att jag skall nå denna plats, och det verkar synnerligen komplicerat (läs: omöjligt). Som ursprungsbefolkningar i Sydostasien och på de afrikanska och amerikanska kontinenterna brutalt fick erfara under 1600-, 1700-, och 1800-talen är det som så att har man en gång "upptäckt världen" så har man. Det är tyvärr ingenting som kan göras ogjort.

På vårdcentralen

Nu blev klockan för mycket igen. Som vanligt. Och jag som ska upp tidigt! För att gå till vårdcentralen närmare bestämt. Och prick åtta måste jag vara där. Eller egentligen är inte tiden förrän vid kvart över åtta, men de vill gärna att man kommer och betalar i god tid. Sedan får man en liten stund att frottera sig med de andra patienterna i väntrummet.

I ett väntrum skall man helst sitta ner och stirra på sina fötter, eller förstrött bläddra i någon urtrist tidskrift (vad man inom sociologisk teori skulle benämna "taktfull ouppmärksamhet"). Ett väntrum är en sådan inrättning där man absolut inte får möta andras blickar, som en hiss ungefär. Alla som sitter där följer samma oskrivna regler. Men denna "ouppmärksamhet" till trots så vet man att alla som sitter där i väntrummet och stirrar på sina skor innerst inne tänker samma tanke.

Man sitter där och undrar vad de andra "har" och hoppas innerligt att de inte skall nysa på en. Kan det vara mjältbrand? Ebola? Neoliberalism? Halsfluss? Svampinfektion? Skabb? Oavsett vad så vill man under inga som helst omständigheter bli smittad.

Nu behöver man nog inte oroa sig så värst för att bli smittad av läskiga grejer egentligen. För ett tag sedan träffade jag en läkare som berättade för mig att ungefär 70% av besöken i primärvården utgörs av barn som har ont i halsen samt medelålders människor som har ont i ryggen. Inte så farliga grejer alltså. Men ändå... Det är inte helt omöjligt att man råkar sitta bredvid någon som har dragit på sig någon otrevlig parasit i Indien, eller som har en väldans smittsam variant av TBC!

Så då sitter man där och ojar sig i alla fall (eller så är det bara så att jag är av en ytterst nyfiken natur), tills man blir uppropad och försvinner in till en läkare som skall behandla alla de läskiga bakterier som resten av patienterna i väntrummet är helt säkra på att man dras med.

Rikskänd bloggerska i baguettechock

I slutet på förra veckan rapporterades på Facebook om hur Emelie Holmquist, rikskänd bloggerska från Stockholm, somnat mitt under en måltid och sedermera sovit på maten. Nu talar hon ut om det inträffade, exklusivt just här.
- Det som gjorde mig mest upprörd var att en god smörgås gått till spillo, kommenterar Emelie, 25, idag.

Det var under natten mot söndag som ost- och gurkbaguetten, som incidenten rör, intogs i horisontalläge i Holmquists säng. Emelie uppdaterade under söndagen putslustigt sin Facebook-status för att meddela världen om denna snöpliga incident.

Idag beskriver hon händelsen som att hon överrumplades av extrem trötthet och brutalslocknade mitt i en tugga, varpå smörgåsen blev liggande intill hennes sovande kropp. Under hela natten sov Emelie dessutom med en liten bit mosigt bröd i munnen, samt oborstade tänder.

Nu talar Emelie ut om känslorna och förvirringen hon upplevde när hon i söndags morse vaknade upp och insåg vad som hänt.

Upptäckte brödrester i mungipan
- Min första tanke när jag vaknade var att något inte stämde. Jag upptäckte brödrester i mungipan och så fick jag plötsligt en känsla av att jag varit i färd med att äta något när jag somnade. Jag kom på att jag innan jag lagt mig gjort i ordning en ost- och gurkbaguette att äta medan jag läste lite. Jag hade även på känn att jag aldrig åt klart innan jag slocknade.

Emelie vred sig i sängen för att se om smörgåsen låg kvar där bredvid henne. När hon upptäckte att den inte gjorde det blev hon mycket fundersam.

- Jag fattade ingenting, säger Emelie med en axelryckning.

Omkring en minut senare fann Emelie den påbörjade smör- och ostdraperade baguetten inklämd mellan hennes pyjamas och det rena lakanet.

- Det var ju smått irriterande att detta skulle hända just när jag bytt lakan kvällen innan. Men det som gjorde mig mest frustrerad var verkligen inte de kladdiga lakanen eller att jag fick slänga pyjamasen i tvätten omedelsbums.

"Den var bortom all räddning"
Emelie berättar att hon är en tjej som tar den typen av motgångar med en klackspark. Inte heller detta att hon vaknade med slemmiga matrester i munnen gjorde Emelie särskilt upprörd, utan det som fick henne att reagera var något helt annat.

- Framför allt blev jag upprörd när jag insåg att en god och bra smörgås gått till spillo under natten!

Emelie berättar om hur hon älskar sin mat, och särskilt då sina kolhydrater och tomma kalorier. Hon menar att när man har en sådan böjelse är det klart att man blir irriterad när något sådant här händer.

Känslosamt beskriver Emelie hur den illa tilltygade smörgåsen såg ut när hon äntligen hittade den.

- Den var bortom all räddning: osten var svettig, mosig och klibbig och gurkskivorna var torra och skrumpna. Jag skulle nästan vilja sträcka mig till att beskriva den som en sanitär olägenhet. Den gick absolut inte att äta, säger Emelie och gör sitt bästa att svälja en begynnande gråtattack.

Vill varna andra
Idag har Emelie fortfarande något ostliknande intorkat i sitt röd-rosa påslakan, och hon vill varna andra för att sätta sig i samma situation.

- Det finns risk att andra tror att man är lite "sunkig", men jag kände ändå ett enormt behov av att berätta om detta, säger Emelie med en blick ner i golvet.

Deckare

Alla skriver deckare nuförtiden. Åtminstone alla som är något. Har man en gång blivit fångad på bild då man petar sig i näsan, ja då måste man skriva en deckare. Sedan är det också nödvändigt att denna deckare hårdlanseras med tusen affischer i tunnelbanan. Det bara är så det måste vara.

Jag har varit i TV några gånger, och i radio och i tidningar - måste jag skriva en deckare nu? Eller kommer någon att spökskriva den åt mig? Kommer någon ringa upp mig snart? Är det så att alla får en egen spökskrivare? Hur funkar detta? Är den redan färdigskriven när de ringer, eller gör vi tillsammans upp vad den skall handla om? Och i så fall, vad skall min deckare handla om? Finns det någon smart och skojig namngenerator på internet som hittar på namnet på min deckares huvudperson, eller är det en sådan grej jag måste hitta på för egen maskin? Så många frågor!

Jag undrar också vem som läser alla dessa deckare. Jag har inte läst någon. Förutom gamla Agatha Christie-klassiker förstås, men det är inte samma sak. De handlar mest om en liten belgisk gubbe med lustig mustasch och lite exotisk accent. Från vad jag har hört är det inte riktigt vad de moderna svenska deckarna handlar om.

Från vad jag har sett i filmatiseringar av dessa böcker (oftast i helkackiga tevefilmsversioner på söndagskvällarna i TV4) är huvudpersonen oftast en kriminalkommisarie, eller åtminstone utredande polis av något slag, eller en journalist, med lite lagom mycket humör och vissa svårigheter med privata relationer. Och behöver jag säga att han är en man? Jag tror att det är lag på detta att deckarens huvudperson skall vara en lite sliten manlig polis, eller en kvällstidningsjournalist. Detta har jag dock inte lyckats få bekräftat. Ibland är det kanske ändå en kvinna som har huvudrollen, och då är hon svinsmart med datorer och sådant genusöverskridande, helt enkelt representerar hon inte några klassiskt kvinnliga ideal, och man vill nog inte ligga med henne för hon är för ilsk och har för mycket egen vilja.

Vem är det som läser? Alla uppenbarligen, men vilka är dessa alla? Är det de som är verklighetens folk? De som knegar på, kommer hem till radhuset (som är deras dröm och som de ägnar semestern åt att renovera) och steker falukorv till ungarna och sedan, när det är dags att lägga sig, läser några sidor i en svensk deckare? För det är väl de som är verklighetens folk? Ja, så tror jag att det är: verklighetens folk är de som läser ett par stabila svenska deckare per år. Jag är bara en overklig kultursnobb på vänsterkanten som inte har förstått mig på vanligt hederligt folk.

Mais non! Nu får detta funderande upphöra. Det är hög tid att sätta igång att producera. Vi deckarförfattare måste klämma ur oss böcker på löpande band, helst en per 500 dagar eller så. Så det är bara att köra. Sen kan jag skaka rumpa på firmafesten med Leif GW Person, Camilla Läckberg och Thomas Bodström. Det ser jag fram emot!

Det är alltid mest synd om mig

Mitt liv har nog varit lite kaotiskt på sistone. Det känns som att det är för mycket av allt: ExtraAlltDeluxe, tårta på tårta, kort och gott för mycket. Jag tror att min vilja kanske är för stor för min kropp just nu, jag har för många projekt och intressen och resurserna räcker inte till. Men allt är roligt och/eller viktigt, så vad tar man bort? Samma problem har jag med min garderob: kläderna får omöjligen plats längre men jag vill inte göra mig av med något. Situationen blir onekligen hopplös. Allt känns otillräckligt och dåligt.

Jag har omkring 100 obesvarade mail. Till exempel.
Jag har femtioelva tillställningar/möten/seminarier/spelningar/bröllop att närvara vid.
En förbaskad klubb att organisera.
Minst ett broderi jag lovat att göra.
En låt att göra klart. 13 påbörjade.
En hemtenta att skriva, som jag vill skriva bra.
60 bild-och textanalyser att gå igenom, bedöma och kommentera.
Och så vidare.

Och jag är sämst på att ha många bollar i luften. Min stresstålighet är obefintlig. Jag erkänner nu, framtida arbetsgivare: när jag säger att jag gärna är spindeln i nätet som jonglerar 17 bollar samtidigt så ljuger jag. Jag är helt hopplös, blir stressad och ledsen och bryter ihop för ingenting.

När allt känns så här blir livet mest ett rally. Tiden för reflektion är minimal. Så det blir ju inget skrivet. För inga tankar blir färdigtänkta och absolut inte ompacketerade i läsvänlig form. Det är tråkigt.

Men vafan, tills imorgon fixar jag allt allt allt, och så skriver jag käckt och trevligt igen.

Vi kan väl tala om allt (men vi ska bara vara vänner)

Det blev så konstigt med den andra bloggen, så den måste dö. Jag vill inte skriva för en massa okända läsare, och särskilt inte de tusentals rättshaverister som internet kryllar av och som inte gör något annat än att vänta på rätt tillfälle att spy galla över andra. Ett par veckor efter det ödesdigra blogginlägget (som genererade över 200 000 besök på några få dagar) har jag fortfarande mer än 600 besök om dagen. Och då vill jag bara inte. Jag vill mest blunda och tänka att allt det där inte finns.

Så jag börjar om. För jag vill inte sluta, jag kan inte sluta. Under den senaste veckan har många fullkomligt oviktiga saker, och eventuellt ett par viktiga saker, uppenbarat sig i min mentala storydepå, och de måste skrivas. Utan ett språkligt utlopp för tankarna och de fula orden så föreligger ytterst hög risk för självantändning och explosion. Och det vill vi ju inte, va?

Förutom att bloggen fått ett nytt namn så gäller precis samma sak som innan: inga regler! Allt är tillåtet. Ingen självcensur. Ingen prestige. Bara ett opretentiöst ordflöde.

Och så slutligen; namnet på bloggen då. Det syftar så klart på Jakob Hellman-låten Vara vänner. Jag tänker att vi kan tala om allt, precis allt, utan censur. Så enkelt bara. Inget tjafs, inget krångel.

Men Jakob Hellman alltså, denna mystiska überman, 1989 års hetaste 23-åring. Åh! Vore det 1989 idag skulle jag uppenbarligen tagit till mina yttersta ansträngningar för att få ligga med karln. Här är han: