Nepotism i filmfabriken

Jag spyr. Och det beror inte på vinterkräksjukan.

Det finns få människor som irriterar mig mer än äkta paret Helena Bergström och Colin Nutley, och för någon vecka sedan gick mr Nutleys fantasifullt döpta film Änglagård 3 upp på bio. I vanlig ordning syns fru Bergström i huvudrollen, men nytt för den här gånger är att också att femtonåriga dottern Molly har en stor roll, som - trumvirvel! - sin mors dotter.

Hela stan pryds av reklamaffischer för denna film och självklart är förhoppningen att vi - verklighetens folk - skall välja att gå och se just den filmen i mellandagarna. Och det är säkert en trevlig rulle och säkert får man vad man betalat för; lite svensk landsbygd, klassiskt bergströmskt överspel med gråtattacker och skrattdito, en tydlig story där vi vet vem som är ond och vem som är god, och troligen en rejäl titt på Helenas tuttar också. Detta är nämligen standard i Colin Nutleys filmer.

Och det kunde vara fint och bra så. Jag kunde skita i resten. De kunde få ha sin svenniga film ifred och jag kunde sitta och vara svår i ensamhet hemma på min kammare. Men nu kan jag inte det, inte så länge denna av svågerpolitik karakteriserade filmfamilj åtnjuter otillbörligt stort ekonomiskt stöd från Svenska filminstitutet (SFI). För det gör de minsann! Denna film tilldelades exempelvis 9 miljoner kronor. Det är astronomiska summor, särskilt om man betänker att SFI under 2009 delade ut totalt 35 miljoner kronor i filmstöd.

Colin Nutley kammade alltså hem över en fjärdedel av det totala filmstödet 2009, och jag bara undrar varför denna människa gång på gång får ekonomiskt stöd från SFI till sina medelmåttiga standardfilmer. Det måste ju finnas så många som är i så mycket större behov av pengarna, och som gjort sig mer förtjänta. Varför stöjda någon så menlös, som ändå lär dra in en massa pengar på egen hand? Kunde vi inte få en mer levande filmsektor i Sverige om vi istället satsade på lite mer spännande grejer? Det behöver inte nödvändigtvis vara supernischad alternativfilm, bara någonting annat än de vanliga gamla gubbarna (här kan man passa på att nämna att filmen Jägarna 2, som regisseras av Kjell Sundvall, fick 6 miljoner kronor tidigare i år - som sagt: gubbvälde!).

I maj 2009 fick en film som regisseras av en kvinna i alla fall 7 miljoner kronor i SFI-stöd. Och det var ju trevligt. Dessvärre råkar denna kvinna heta Helena Bergström, och som producent anges förstås lilla Colin-gubben. (Jajamän, denna familj är en veritabel filmindustri. Om de bara ynglade av sig lite mer kunde de skapa sig en egen studio och ta upp kampen med de stora filmjättarna.) Om man sett vad Helena Bergström klämt ur sig från regissörsstolen tidigare undrar man lätt hur hon kan få ett öre. Har filmkonsulenterna (de kallas så, de två personer som beslutar om vilka långfilmsproduktioner som skall få ekonomiskt stöd) på SFI sett någon film hon regisserat? Det kan de väl ändå inte ha gjort? Jag har sett en. Den var usel. Pinsamt usel. Ja, sådär så att man nästan fick plocka fram skämskudden. Storyn var tunnare än vatten och klichéerna haglade. Dramaturgin var så enormt amerikaniserad att det blev rent löjligt.

Men oavsett hur störd jag blir av hur filmfabriken Bergström/Nutley alltid gynnas av SFI:s filmkonsulenter i utdelandet av ekonomiskt stöd är det mest irriterande ändå nepotismen som råder vid rollbesättandet. De senaste 20 åren har Colin Nutley inte gjort en enda film där han inte castat sin fru i huvudrollen. Och i varje film är hon likadan. Hon är alltid den som är lite bättre, lite mer framåt och lite snyggare. Och så måste hon alltid vara lite naken också: Helena Bergströms bröst får man med i det vanliga biljettpriset!

Och nu då: nu har han satt sin dotter i en av huvudrollerna i sin nya film. Rent instinktivt framstår det ju onekligen som att Änglagård 3 producerats bara för Colins eget taskmäteri, som ett medel för promotandet av klanen Bergström-Nutley. Nej fy fan, säger jag. Eller kan det vara så illa att han inte kan hitta några andra kompetenta skådespelare än sin fru och sin avkomma? Det måste ju begränsa honom lite, tänker jag. Och det är såklart därför filmerna inte blir så bra. Stackarn.

Och så spyr jag lite mer.

Min kille!!!

Idag köpte min kille blommor å choklad till mig!!

Näää, ba skoja. Ja har ingen kille!!!

Men det är nog väldig tur att jag inte har det, för jag har insett att det hade jag aldrig hunnit med som mitt liv ser ut. Åtminstone inte om det skulle vara en sån där krånglig kille som velar hit och dit och inte riktigt klarar av att ta ansvar för sig själv och sitt liv, alltså såna som jag brukar ha. Skulle jag ha en kille fick det allt vara en sån där som man har hemma och äter mat, tittar på TV och rutinligger lite med. En sån som kan sköta markservicen när jag har lite mycket. En sån som inte krånglar och livskrisar, utan en sån som handlar och lagar mat och accepterar att man ibland måste dammsuga fastän det är lördag. En sån som inte blir sur på mig för att jag faktiskt är busybusybusy. En sån som bara finns där när jag kommer hem, en sån som kan tänka sig att umgås med mig när jag är tråkig och ful, när jag liksom inte orkar och bara vill chilla. För det är bara då jag hinner.

Även om jag kan tipsa potentiellt pojkvänsmaterial (PPVM) om att just nu och året ut är en bra tid att vara tillsammans med mig, förhållandevis. Idag har jag skickat in en debattartikel som inom kort kommer i en tidning nära dig, så det hänger inte längre över mig, jag har i stor utsträckning bråkat färdigt med Försäkringskassan (nu släcker jag mest bara bränder och jobbar på att återuppbygga ett privat Dresden), jag har just skrivit ett långt och lite jobbigt mail och skickat till 180 riksdagsledamöter, så inte heller det hänger över mig, jag har inga fler partimöten innan nästa år, jag ska i princip inte musicera mer under december heller, inga jobbiga tentor har jag kvar, och jag har inte tusentals andra projekt heller: ingenting som absolut måste hantverkas; inga klänningar som måste sys, inga slagord som måste broderas, och inte heller några papper som måste sorteras eller struktureras, inte en massa jobb eller möten eller telefonsamtal som måste avklaras. Bara lite lagom mycket skola. Så, rent teoretiskt, skulle jag till och med hinna vara en ganska rolig tjej. Det ni!

Nu ska jag bara förbereda klart inför en presentation jag måste hålla imorgon, sen drar jag hem (men först gör jag förstås en snabb PPVM-genomgång i bibblan). Hoppas du, min fantastiska chillkille, är där då, när jag kommer hem, och har fixat middag till mig, samt pantat burkar och tagit helgens tomma vinflaskor till återvinning. Så kan vi titta på TV tillsammans, och jag kan ha mjukisbyxor och fleecetofflor på. Sen kanske vi kan rutinligga lite, och om jag inte somnar under tiden, så kan jag äta en macka och lösa DN-korsordet efteråt.

Oh, life!

Livsfragment

Jag städar; sorterar mängder av gamla papper. Post-it lappar som påminner mig om att jag måste komma ihåg att köpa mjölk och tandkräm (en sån kunde man alltid ha egentligen, för det behöver man köpa nästan jämt), vita A4-papper med enstaka ord på (t.ex. Thomas-teoremet, glockenspiel, petticoat - varför? Ingen vet!), teckningar och skisser. Hur mycket som helst.

Hittade en lapp (en sida utsliten ur en kaleneder - på ena sidan står "4, 5, 6 maj 2009" och på den andra "Anteckningar"). De anteckningar jag där gjort är följande:

1. "Overheard conversation in the uni library today... 'That's what they like...' THEY. I'm intrigued by the assumption that just because someone's got a vagina they share the preferences of all other people with vaginas." Lite inklämt i marginalen står det "No need for detail, was plain stupid." Jag skriver ganska ofta på engelska. Eller gjorde i alla fall, när det fanns en naturlig koppling till England för mig.

2. "Fattar inte det här med att det på allvar finns folk som talar om mösspåtagning och att ta studenten som 'det största som hänt dem'. Nähädu! Jag minns det som på sin höjd mediokert."

3. "Evening sun, the smell of freshly cut grass, wet asphalt, trees in bloom and SPRING in general." Och så har jag ritat ett hjärta bredvid.

På en annan liten lapp står det, knappt läsbart: "Det är löningshelg, men var är alla människorna? Jag får hist [räknar med att det betyder 'historisk'] depp. Tack Stockholm." Lite under det har jag också skrivit "Dö hipstersvin, dö." Jag misstänker att det kan vara en referens till American Psycho där väl någon vid något tillfälle klottrat "Dö yuppiesvin, dö." på en toalett som Patrick Bateman besöker. Överst på lappen finns tre överstrukna rader. De är överstrukna av en anledning.

Om någon skall säga något om mitt liv utifrån de spår jag lämnar efter mig, vad kommer de då att säga?

Till alla pappor!

Idag är det näringslivssanktionerad Fars dag, och Dressman tycker att jag ska köpa boxershorts till pappa, tre till priset för två. Eller några T-shirts.

Men alltså, nä. Jag vill inte. Varför ska jag köpa kalsonger till min pappa? Än klarar han det själv. Han kan gå till affären och han kan betala för sig. Jag känner mig kluven till att ge något alls vid sådana här tillfällen i allmänhet. Men sku jag ändå göra det, inte fan sku jag ge honom underkläder.

Tänk liksom om det var tvärtom, om man uppmanade pappor att köpa underkläder, strumpor och slipsar till sina barn på exempelvis Internationella barndagen. Det vore ju faktiskt jättekonstigt.

Och är det verkligen sådant här som pappor mest av allt vill ha (utöver verktygslådor och biltillbehör då)? Jag känner inte så många pappor, men jag ska försöka fråga dem jag träffar på. För jag kan inte tro att det är det här de helst av allt vill ha.

Och framför allt är det väl inte det här man helst ger i present? I alla fall jag har lite mer fantasi än så här. Oavsett om det är presenter till mamma eller pappa eller bror eller vän eller bekant eller partner. Och apropå partner, så kan jag väl passa på att varna redan här och nu: när jag ger dig en uppsättning tischor eller underkläder, då vet du att jag nog snart ska göra slut. Eller borde göra det åtminstone. Tråååkigt!

Någon i USA som ville hylla sin pappa hittade på Fars dag 1910, och när det visade sig att det fanns ekonomisk potential i detta importerades dagen till Sverige 1931. Det är alltså en av detaljhandelns alla högtidsdagar, men jag köper inte något. Kanske ringer jag. Eller så ringer jag vilken annan dag som helst. För omtanke och respekt känner inga tidsgränser. Jag hatar att det finns dagar då man ska pressas att köpa trista och menlösa presenter när det finns många fler dagar då man helt frivilligt kan välja att ge en rolig och oväntad present.

Så avslutningsvis, till alla pappor: ikväll får ni omorganisera i era underklädeslådor, så att alla nytillskott får plats!

Min dröm: en livmoder i plysch

Om någon kunde bygga mig ett slags livmoder i Emelie-storlek så sku jag bli överlycklig. Den fick gärna vara i fluffig plysch och väldigt mjuk och omslutande. Som en verklig livmoder fast som sagt i plysch då och inte alls blöt. Så kunde jag flytta in i den och bara ligga där omsluten hela dagarna tills jag var redo att komma ut igen. För jag känner att stora världen har blivit lite för jobbig och läskig just nu, lite mer än jag klarar av.

För hur gör man annars när man inte klarar av verkligheten, och verklighetens folk? Det mest naturliga är väl ändå att man då drömmer om en livmoder i plysch där man kan bo, omsluten, alldeles ensam. Visst?

Jag är fortfarande i chock över hur det ekonomiska egenintresset är det enda som tycks styra människorna i Sverige idag. Jag fattar inte. Jag fattar inte. Jag fattar inte. Och faktum är att jag hellre flyr än accepterar det. Min verklighetsuppfattning och syn på mänskliga relationer har förändrats i grunden och det är verkligen mer än jag klarar av. Så snälla bygg min livplyschmoder snart så att jag kan flytta in där, flytta bort från verkligheten, och känna mig trygg åtminstone någonstans.

Jag hatar verkligheten!

Deckare

Alla skriver deckare nuförtiden. Åtminstone alla som är något. Har man en gång blivit fångad på bild då man petar sig i näsan, ja då måste man skriva en deckare. Sedan är det också nödvändigt att denna deckare hårdlanseras med tusen affischer i tunnelbanan. Det bara är så det måste vara.

Jag har varit i TV några gånger, och i radio och i tidningar - måste jag skriva en deckare nu? Eller kommer någon att spökskriva den åt mig? Kommer någon ringa upp mig snart? Är det så att alla får en egen spökskrivare? Hur funkar detta? Är den redan färdigskriven när de ringer, eller gör vi tillsammans upp vad den skall handla om? Och i så fall, vad skall min deckare handla om? Finns det någon smart och skojig namngenerator på internet som hittar på namnet på min deckares huvudperson, eller är det en sådan grej jag måste hitta på för egen maskin? Så många frågor!

Jag undrar också vem som läser alla dessa deckare. Jag har inte läst någon. Förutom gamla Agatha Christie-klassiker förstås, men det är inte samma sak. De handlar mest om en liten belgisk gubbe med lustig mustasch och lite exotisk accent. Från vad jag har hört är det inte riktigt vad de moderna svenska deckarna handlar om.

Från vad jag har sett i filmatiseringar av dessa böcker (oftast i helkackiga tevefilmsversioner på söndagskvällarna i TV4) är huvudpersonen oftast en kriminalkommisarie, eller åtminstone utredande polis av något slag, eller en journalist, med lite lagom mycket humör och vissa svårigheter med privata relationer. Och behöver jag säga att han är en man? Jag tror att det är lag på detta att deckarens huvudperson skall vara en lite sliten manlig polis, eller en kvällstidningsjournalist. Detta har jag dock inte lyckats få bekräftat. Ibland är det kanske ändå en kvinna som har huvudrollen, och då är hon svinsmart med datorer och sådant genusöverskridande, helt enkelt representerar hon inte några klassiskt kvinnliga ideal, och man vill nog inte ligga med henne för hon är för ilsk och har för mycket egen vilja.

Vem är det som läser? Alla uppenbarligen, men vilka är dessa alla? Är det de som är verklighetens folk? De som knegar på, kommer hem till radhuset (som är deras dröm och som de ägnar semestern åt att renovera) och steker falukorv till ungarna och sedan, när det är dags att lägga sig, läser några sidor i en svensk deckare? För det är väl de som är verklighetens folk? Ja, så tror jag att det är: verklighetens folk är de som läser ett par stabila svenska deckare per år. Jag är bara en overklig kultursnobb på vänsterkanten som inte har förstått mig på vanligt hederligt folk.

Mais non! Nu får detta funderande upphöra. Det är hög tid att sätta igång att producera. Vi deckarförfattare måste klämma ur oss böcker på löpande band, helst en per 500 dagar eller så. Så det är bara att köra. Sen kan jag skaka rumpa på firmafesten med Leif GW Person, Camilla Läckberg och Thomas Bodström. Det ser jag fram emot!