Min kille!!!

Idag köpte min kille blommor å choklad till mig!!

Näää, ba skoja. Ja har ingen kille!!!

Men det är nog väldig tur att jag inte har det, för jag har insett att det hade jag aldrig hunnit med som mitt liv ser ut. Åtminstone inte om det skulle vara en sån där krånglig kille som velar hit och dit och inte riktigt klarar av att ta ansvar för sig själv och sitt liv, alltså såna som jag brukar ha. Skulle jag ha en kille fick det allt vara en sån där som man har hemma och äter mat, tittar på TV och rutinligger lite med. En sån som kan sköta markservicen när jag har lite mycket. En sån som inte krånglar och livskrisar, utan en sån som handlar och lagar mat och accepterar att man ibland måste dammsuga fastän det är lördag. En sån som inte blir sur på mig för att jag faktiskt är busybusybusy. En sån som bara finns där när jag kommer hem, en sån som kan tänka sig att umgås med mig när jag är tråkig och ful, när jag liksom inte orkar och bara vill chilla. För det är bara då jag hinner.

Även om jag kan tipsa potentiellt pojkvänsmaterial (PPVM) om att just nu och året ut är en bra tid att vara tillsammans med mig, förhållandevis. Idag har jag skickat in en debattartikel som inom kort kommer i en tidning nära dig, så det hänger inte längre över mig, jag har i stor utsträckning bråkat färdigt med Försäkringskassan (nu släcker jag mest bara bränder och jobbar på att återuppbygga ett privat Dresden), jag har just skrivit ett långt och lite jobbigt mail och skickat till 180 riksdagsledamöter, så inte heller det hänger över mig, jag har inga fler partimöten innan nästa år, jag ska i princip inte musicera mer under december heller, inga jobbiga tentor har jag kvar, och jag har inte tusentals andra projekt heller: ingenting som absolut måste hantverkas; inga klänningar som måste sys, inga slagord som måste broderas, och inte heller några papper som måste sorteras eller struktureras, inte en massa jobb eller möten eller telefonsamtal som måste avklaras. Bara lite lagom mycket skola. Så, rent teoretiskt, skulle jag till och med hinna vara en ganska rolig tjej. Det ni!

Nu ska jag bara förbereda klart inför en presentation jag måste hålla imorgon, sen drar jag hem (men först gör jag förstås en snabb PPVM-genomgång i bibblan). Hoppas du, min fantastiska chillkille, är där då, när jag kommer hem, och har fixat middag till mig, samt pantat burkar och tagit helgens tomma vinflaskor till återvinning. Så kan vi titta på TV tillsammans, och jag kan ha mjukisbyxor och fleecetofflor på. Sen kanske vi kan rutinligga lite, och om jag inte somnar under tiden, så kan jag äta en macka och lösa DN-korsordet efteråt.

Oh, life!

Livsfragment

Jag städar; sorterar mängder av gamla papper. Post-it lappar som påminner mig om att jag måste komma ihåg att köpa mjölk och tandkräm (en sån kunde man alltid ha egentligen, för det behöver man köpa nästan jämt), vita A4-papper med enstaka ord på (t.ex. Thomas-teoremet, glockenspiel, petticoat - varför? Ingen vet!), teckningar och skisser. Hur mycket som helst.

Hittade en lapp (en sida utsliten ur en kaleneder - på ena sidan står "4, 5, 6 maj 2009" och på den andra "Anteckningar"). De anteckningar jag där gjort är följande:

1. "Overheard conversation in the uni library today... 'That's what they like...' THEY. I'm intrigued by the assumption that just because someone's got a vagina they share the preferences of all other people with vaginas." Lite inklämt i marginalen står det "No need for detail, was plain stupid." Jag skriver ganska ofta på engelska. Eller gjorde i alla fall, när det fanns en naturlig koppling till England för mig.

2. "Fattar inte det här med att det på allvar finns folk som talar om mösspåtagning och att ta studenten som 'det största som hänt dem'. Nähädu! Jag minns det som på sin höjd mediokert."

3. "Evening sun, the smell of freshly cut grass, wet asphalt, trees in bloom and SPRING in general." Och så har jag ritat ett hjärta bredvid.

På en annan liten lapp står det, knappt läsbart: "Det är löningshelg, men var är alla människorna? Jag får hist [räknar med att det betyder 'historisk'] depp. Tack Stockholm." Lite under det har jag också skrivit "Dö hipstersvin, dö." Jag misstänker att det kan vara en referens till American Psycho där väl någon vid något tillfälle klottrat "Dö yuppiesvin, dö." på en toalett som Patrick Bateman besöker. Överst på lappen finns tre överstrukna rader. De är överstrukna av en anledning.

Om någon skall säga något om mitt liv utifrån de spår jag lämnar efter mig, vad kommer de då att säga?

Jag kallar det Uni/Ub/Sub/Bibl

Idag besökte jag för första gången sedan i våras biblioteket vid Stockholms universitet. Jag hade faktiskt längtat dit, kanske framförallt till de sysselsättningar jag associerar med detta groteska betongufo i 70-talsdress (förlåt mig Ralph Erskine, men jag har aldrig förstått mig på din hyllade arkitektur), nämligen koncentrerad läsning varvad med oräkneliga kaffepauser med min vän Anton. På Pressbyrån på Stockholms universitet får man kaffe och kanelbulle för bara 15kr, så då kan man ju inte rå för att man måste fika hela tiden. Sanningen är väl att i tid räknat vinner nog kaffepauserna över de faktiska studierna, men det är smällar man får ta.

Vid det här laget har jag nog vänt tusentals blad och markerat alltför mycket text med överstrykningspenna under obegripligt sega timmar i den akvarieaktiga läsesal som gömmer sig bakom kursbokssektionen på bottenplanet. Den glasbur som är tänkt att vara ett tystnadens palats, men där någon dum jävel ändå alltid svarar i mobiltelefonen eller knappar på sin dator, fastän det uttryckligen står att man inte får.

Och vid det här laget har både en och annan hemtenta författats i detta paradis för heltäckningsmattefantaster, allra helst i soffan längst in i bibliotekets högra hörn, den som man har en himla tur om man lyckas sätta klorna i. Och allra helst med Anton som pepp och moraliskt stöd. Jag behöver pepp för att klara att klämma ur mig texter om new public management och decentraliseringens effekter, om demokratiseringsprocesser, om komparativa fördelar i den internationella ekonomin, om konjunkturnedgångars effekter på BNP och prisnivå. Och den peppen har alltid suttit bäst i den där soffan längst in i biblioteket.

Jag tänker lite på hur det ska bli när det här tar slut, när jag inte kommer att komma till biblioteket mer. Det blir konstigt.

Visst klagar jag hemskt mycket på biblioteket. Alla vet att det är på tok för trångt numera - och inte blir det bättre när fler och fler studenter flyttas till Frescati utan att lokalerna byggs ut - och möblerna är slitna och sjaviga. Och varför finns det inte fler fåtöljer och sköna läsplatser? För att inte tala om de äckliga heltäckningsmattorna, de klagar man mer än gärna över! Heltäckningsmattor är ju jättebra för att dämpa ljudet av raska fotsteg och det idoga sorlet från hundratals studenter, det är klart, men varför måste mattan vara så ful och skitig?

Men ändå, jag älskar mitt bibliotek. (Jag älskar till och med min och Antons psykopat, den äldre herren som tillsynes utan vettig sysselsättning drar runt i biblioteket dagarna i ända, och gärna ger en onda ögat, om man så mycket som råkar yppa minsta ord i hans närvaro.)