Livsfragment

Jag städar; sorterar mängder av gamla papper. Post-it lappar som påminner mig om att jag måste komma ihåg att köpa mjölk och tandkräm (en sån kunde man alltid ha egentligen, för det behöver man köpa nästan jämt), vita A4-papper med enstaka ord på (t.ex. Thomas-teoremet, glockenspiel, petticoat - varför? Ingen vet!), teckningar och skisser. Hur mycket som helst.

Hittade en lapp (en sida utsliten ur en kaleneder - på ena sidan står "4, 5, 6 maj 2009" och på den andra "Anteckningar"). De anteckningar jag där gjort är följande:

1. "Overheard conversation in the uni library today... 'That's what they like...' THEY. I'm intrigued by the assumption that just because someone's got a vagina they share the preferences of all other people with vaginas." Lite inklämt i marginalen står det "No need for detail, was plain stupid." Jag skriver ganska ofta på engelska. Eller gjorde i alla fall, när det fanns en naturlig koppling till England för mig.

2. "Fattar inte det här med att det på allvar finns folk som talar om mösspåtagning och att ta studenten som 'det största som hänt dem'. Nähädu! Jag minns det som på sin höjd mediokert."

3. "Evening sun, the smell of freshly cut grass, wet asphalt, trees in bloom and SPRING in general." Och så har jag ritat ett hjärta bredvid.

På en annan liten lapp står det, knappt läsbart: "Det är löningshelg, men var är alla människorna? Jag får hist [räknar med att det betyder 'historisk'] depp. Tack Stockholm." Lite under det har jag också skrivit "Dö hipstersvin, dö." Jag misstänker att det kan vara en referens till American Psycho där väl någon vid något tillfälle klottrat "Dö yuppiesvin, dö." på en toalett som Patrick Bateman besöker. Överst på lappen finns tre överstrukna rader. De är överstrukna av en anledning.

Om någon skall säga något om mitt liv utifrån de spår jag lämnar efter mig, vad kommer de då att säga?

Min dröm: en livmoder i plysch

Om någon kunde bygga mig ett slags livmoder i Emelie-storlek så sku jag bli överlycklig. Den fick gärna vara i fluffig plysch och väldigt mjuk och omslutande. Som en verklig livmoder fast som sagt i plysch då och inte alls blöt. Så kunde jag flytta in i den och bara ligga där omsluten hela dagarna tills jag var redo att komma ut igen. För jag känner att stora världen har blivit lite för jobbig och läskig just nu, lite mer än jag klarar av.

För hur gör man annars när man inte klarar av verkligheten, och verklighetens folk? Det mest naturliga är väl ändå att man då drömmer om en livmoder i plysch där man kan bo, omsluten, alldeles ensam. Visst?

Jag är fortfarande i chock över hur det ekonomiska egenintresset är det enda som tycks styra människorna i Sverige idag. Jag fattar inte. Jag fattar inte. Jag fattar inte. Och faktum är att jag hellre flyr än accepterar det. Min verklighetsuppfattning och syn på mänskliga relationer har förändrats i grunden och det är verkligen mer än jag klarar av. Så snälla bygg min livplyschmoder snart så att jag kan flytta in där, flytta bort från verkligheten, och känna mig trygg åtminstone någonstans.

Jag hatar verkligheten!