Jag kallar det Uni/Ub/Sub/Bibl

Idag besökte jag för första gången sedan i våras biblioteket vid Stockholms universitet. Jag hade faktiskt längtat dit, kanske framförallt till de sysselsättningar jag associerar med detta groteska betongufo i 70-talsdress (förlåt mig Ralph Erskine, men jag har aldrig förstått mig på din hyllade arkitektur), nämligen koncentrerad läsning varvad med oräkneliga kaffepauser med min vän Anton. På Pressbyrån på Stockholms universitet får man kaffe och kanelbulle för bara 15kr, så då kan man ju inte rå för att man måste fika hela tiden. Sanningen är väl att i tid räknat vinner nog kaffepauserna över de faktiska studierna, men det är smällar man får ta.

Vid det här laget har jag nog vänt tusentals blad och markerat alltför mycket text med överstrykningspenna under obegripligt sega timmar i den akvarieaktiga läsesal som gömmer sig bakom kursbokssektionen på bottenplanet. Den glasbur som är tänkt att vara ett tystnadens palats, men där någon dum jävel ändå alltid svarar i mobiltelefonen eller knappar på sin dator, fastän det uttryckligen står att man inte får.

Och vid det här laget har både en och annan hemtenta författats i detta paradis för heltäckningsmattefantaster, allra helst i soffan längst in i bibliotekets högra hörn, den som man har en himla tur om man lyckas sätta klorna i. Och allra helst med Anton som pepp och moraliskt stöd. Jag behöver pepp för att klara att klämma ur mig texter om new public management och decentraliseringens effekter, om demokratiseringsprocesser, om komparativa fördelar i den internationella ekonomin, om konjunkturnedgångars effekter på BNP och prisnivå. Och den peppen har alltid suttit bäst i den där soffan längst in i biblioteket.

Jag tänker lite på hur det ska bli när det här tar slut, när jag inte kommer att komma till biblioteket mer. Det blir konstigt.

Visst klagar jag hemskt mycket på biblioteket. Alla vet att det är på tok för trångt numera - och inte blir det bättre när fler och fler studenter flyttas till Frescati utan att lokalerna byggs ut - och möblerna är slitna och sjaviga. Och varför finns det inte fler fåtöljer och sköna läsplatser? För att inte tala om de äckliga heltäckningsmattorna, de klagar man mer än gärna över! Heltäckningsmattor är ju jättebra för att dämpa ljudet av raska fotsteg och det idoga sorlet från hundratals studenter, det är klart, men varför måste mattan vara så ful och skitig?

Men ändå, jag älskar mitt bibliotek. (Jag älskar till och med min och Antons psykopat, den äldre herren som tillsynes utan vettig sysselsättning drar runt i biblioteket dagarna i ända, och gärna ger en onda ögat, om man så mycket som råkar yppa minsta ord i hans närvaro.)