Det är alltid mest synd om mig

Mitt liv har nog varit lite kaotiskt på sistone. Det känns som att det är för mycket av allt: ExtraAlltDeluxe, tårta på tårta, kort och gott för mycket. Jag tror att min vilja kanske är för stor för min kropp just nu, jag har för många projekt och intressen och resurserna räcker inte till. Men allt är roligt och/eller viktigt, så vad tar man bort? Samma problem har jag med min garderob: kläderna får omöjligen plats längre men jag vill inte göra mig av med något. Situationen blir onekligen hopplös. Allt känns otillräckligt och dåligt.

Jag har omkring 100 obesvarade mail. Till exempel.
Jag har femtioelva tillställningar/möten/seminarier/spelningar/bröllop att närvara vid.
En förbaskad klubb att organisera.
Minst ett broderi jag lovat att göra.
En låt att göra klart. 13 påbörjade.
En hemtenta att skriva, som jag vill skriva bra.
60 bild-och textanalyser att gå igenom, bedöma och kommentera.
Och så vidare.

Och jag är sämst på att ha många bollar i luften. Min stresstålighet är obefintlig. Jag erkänner nu, framtida arbetsgivare: när jag säger att jag gärna är spindeln i nätet som jonglerar 17 bollar samtidigt så ljuger jag. Jag är helt hopplös, blir stressad och ledsen och bryter ihop för ingenting.

När allt känns så här blir livet mest ett rally. Tiden för reflektion är minimal. Så det blir ju inget skrivet. För inga tankar blir färdigtänkta och absolut inte ompacketerade i läsvänlig form. Det är tråkigt.

Men vafan, tills imorgon fixar jag allt allt allt, och så skriver jag käckt och trevligt igen.