Vi kan väl tala om allt (men vi ska bara vara vänner)

Det blev så konstigt med den andra bloggen, så den måste dö. Jag vill inte skriva för en massa okända läsare, och särskilt inte de tusentals rättshaverister som internet kryllar av och som inte gör något annat än att vänta på rätt tillfälle att spy galla över andra. Ett par veckor efter det ödesdigra blogginlägget (som genererade över 200 000 besök på några få dagar) har jag fortfarande mer än 600 besök om dagen. Och då vill jag bara inte. Jag vill mest blunda och tänka att allt det där inte finns.

Så jag börjar om. För jag vill inte sluta, jag kan inte sluta. Under den senaste veckan har många fullkomligt oviktiga saker, och eventuellt ett par viktiga saker, uppenbarat sig i min mentala storydepå, och de måste skrivas. Utan ett språkligt utlopp för tankarna och de fula orden så föreligger ytterst hög risk för självantändning och explosion. Och det vill vi ju inte, va?

Förutom att bloggen fått ett nytt namn så gäller precis samma sak som innan: inga regler! Allt är tillåtet. Ingen självcensur. Ingen prestige. Bara ett opretentiöst ordflöde.

Och så slutligen; namnet på bloggen då. Det syftar så klart på Jakob Hellman-låten Vara vänner. Jag tänker att vi kan tala om allt, precis allt, utan censur. Så enkelt bara. Inget tjafs, inget krångel.

Men Jakob Hellman alltså, denna mystiska überman, 1989 års hetaste 23-åring. Åh! Vore det 1989 idag skulle jag uppenbarligen tagit till mina yttersta ansträngningar för att få ligga med karln. Här är han: