På vårdcentralen

Nu blev klockan för mycket igen. Som vanligt. Och jag som ska upp tidigt! För att gå till vårdcentralen närmare bestämt. Och prick åtta måste jag vara där. Eller egentligen är inte tiden förrän vid kvart över åtta, men de vill gärna att man kommer och betalar i god tid. Sedan får man en liten stund att frottera sig med de andra patienterna i väntrummet.

I ett väntrum skall man helst sitta ner och stirra på sina fötter, eller förstrött bläddra i någon urtrist tidskrift (vad man inom sociologisk teori skulle benämna "taktfull ouppmärksamhet"). Ett väntrum är en sådan inrättning där man absolut inte får möta andras blickar, som en hiss ungefär. Alla som sitter där följer samma oskrivna regler. Men denna "ouppmärksamhet" till trots så vet man att alla som sitter där i väntrummet och stirrar på sina skor innerst inne tänker samma tanke.

Man sitter där och undrar vad de andra "har" och hoppas innerligt att de inte skall nysa på en. Kan det vara mjältbrand? Ebola? Neoliberalism? Halsfluss? Svampinfektion? Skabb? Oavsett vad så vill man under inga som helst omständigheter bli smittad.

Nu behöver man nog inte oroa sig så värst för att bli smittad av läskiga grejer egentligen. För ett tag sedan träffade jag en läkare som berättade för mig att ungefär 70% av besöken i primärvården utgörs av barn som har ont i halsen samt medelålders människor som har ont i ryggen. Inte så farliga grejer alltså. Men ändå... Det är inte helt omöjligt att man råkar sitta bredvid någon som har dragit på sig någon otrevlig parasit i Indien, eller som har en väldans smittsam variant av TBC!

Så då sitter man där och ojar sig i alla fall (eller så är det bara så att jag är av en ytterst nyfiken natur), tills man blir uppropad och försvinner in till en läkare som skall behandla alla de läskiga bakterier som resten av patienterna i väntrummet är helt säkra på att man dras med.