Julen är ett as

Idag har jag hyperventilerat och den ena ångestladdade tankegången har avlöst den andra. Jag får panik när jag hör om adventsfirande och allt vad det heter. Jag hatar julen. Och vintern. Man fryser, man tvingar sig genomlida hemska sammankomster, man får snö i skorna, man märker hur uppenbart man inte passar in, man känner sig på alla vis otillräcklig.

Det huvudsakliga skälet att jag känner som jag gör, att jag hatar julen och alltihop, är att jag egentligen vill älska julen. Jag vill så gärna att det ska vara så fint och mysigt, men det blir ju aldrig det, och nu pallar jag inte att försöka mer. Alltför många jobbiga år har satt sina spår och det finns som inget kvar att gilla när alla illusioner har raserats.

Nu handlar det mest om att stå ut. Att se till att man har tillräckligt med underhållning och mat för att kunna isolera sig så länge som möjligt. Förra året köpte jag en Rubiks kub för att hålla mig sysselsatt under de allra värsta dagarna, och året innan det en massa filmer. För det värsta är om man har tid att tänka. Det är det man inte får göra, inte under några som helst omständigheter.

Det är alltid lagom till jul som man blir sviken eller övergiven, eller som allting bara är allmän katastrof. Detta har gällt hela mitt vuxna liv. Så nu vill jag bara meddela att julen är världens största skitstövel. Okej. Bra.

(Och fy så äckligt det är med pepparkakor!)

Sju års olycka

En gång, kanske när jag var åtta år, fick jag följa med min mamma till en affär där hon skulle köpa en väldigt stor och väldigt lyxig necessär att ha alla sina göra-sig-fin-grejer i när hon reste bort någonstans (att vara fin är något av hennes grej). Hon köpte den där necessären med ett presentkort hon fått i julklapp av min farbror och så blev det några kronor över, som räckte precis till en liten spegel som jag fick.

Jag har alltid haft den där spegeln, en rund fickspegel i ljuslila plast. Och åtminstone det senaste året har jag haft den i det vänstra ytterfacket på min Marimekko-väska. Tills nu då.

Igår tappade jag spegeln på Debasers betonggolv. Den landade upp-och-ner, den ljuslila baksidan upp. När jag plockar upp spegeln och vänder på den är den, som jag redan räknat ut, helt sprucken.

Jag vet att det bara är en spegel. Den kunde vara vilken spegel som helst. Men den är liksom inte det. Det är spegeln som jag fick av min mamma, just den där gången. Och nu är den sprucken och helt oanvändbar. Jag kan aldrig mer spegla mig i den och se min mamma.

Är det symboliskt att jag nu har både trasig mamma och trasig spegel?

Och sju års olycka.

(Förresten: hur funkar en spegel egentligen? Vad är det bakom glaset som gör att det speglar? En spegel är som en sådan grej man tar för given, men som man inte har den ringaste om hur den funkar.)

Livsfragment

Jag städar; sorterar mängder av gamla papper. Post-it lappar som påminner mig om att jag måste komma ihåg att köpa mjölk och tandkräm (en sån kunde man alltid ha egentligen, för det behöver man köpa nästan jämt), vita A4-papper med enstaka ord på (t.ex. Thomas-teoremet, glockenspiel, petticoat - varför? Ingen vet!), teckningar och skisser. Hur mycket som helst.

Hittade en lapp (en sida utsliten ur en kaleneder - på ena sidan står "4, 5, 6 maj 2009" och på den andra "Anteckningar"). De anteckningar jag där gjort är följande:

1. "Overheard conversation in the uni library today... 'That's what they like...' THEY. I'm intrigued by the assumption that just because someone's got a vagina they share the preferences of all other people with vaginas." Lite inklämt i marginalen står det "No need for detail, was plain stupid." Jag skriver ganska ofta på engelska. Eller gjorde i alla fall, när det fanns en naturlig koppling till England för mig.

2. "Fattar inte det här med att det på allvar finns folk som talar om mösspåtagning och att ta studenten som 'det största som hänt dem'. Nähädu! Jag minns det som på sin höjd mediokert."

3. "Evening sun, the smell of freshly cut grass, wet asphalt, trees in bloom and SPRING in general." Och så har jag ritat ett hjärta bredvid.

På en annan liten lapp står det, knappt läsbart: "Det är löningshelg, men var är alla människorna? Jag får hist [räknar med att det betyder 'historisk'] depp. Tack Stockholm." Lite under det har jag också skrivit "Dö hipstersvin, dö." Jag misstänker att det kan vara en referens till American Psycho där väl någon vid något tillfälle klottrat "Dö yuppiesvin, dö." på en toalett som Patrick Bateman besöker. Överst på lappen finns tre överstrukna rader. De är överstrukna av en anledning.

Om någon skall säga något om mitt liv utifrån de spår jag lämnar efter mig, vad kommer de då att säga?

Bäste herr Jultomte!

Det råder delade meningar om var du bor. Några säger Nordpolen, andra Rovaniemi och nu får jag höra att du minsann bor i fjällen vid något ställe som heter Korvatunturi. Kanske är det så att du har ett sommarhus på ett ställe, eller att du kanske pendlar. Oavsett, så har jag alltså inte kunnat hitta din adress, och inte vågar jag chansa på Herr Jultomte, Joulupukkikatu 1, Suomi, heller. Så jag lägger min önskelista här istället:

-Raggsockor
-Nya glasögon
-Semester
-Ett mer rättvist samhälle

Tack på förhand!

Ps. Jag har varit snäll i år, (förutom när jag inte var det).

Samhället ringer "vad är du?", "vuxen", och så är man inte det egentligen ;;;;;;pppPPpp

Jag är en vuxen människa. Det är Snäckan med. Snäckan och Musslan, vuxna människor. Såhär talar vuxna människor med varandra:

[Snäckan] 21:35
jag vet vad du kan sjunga när Mr X ska äntra dig

[Musslan] 22:01
tell me!

[Snäckan] 22:01
jo du skall sjunga: "jag har öppnat mussleporten, så att du kan komma in!!!!!"

[Musslan] 22:02
haha, älskar att du suttit och tänkt på detta!

[Snäckan] 22:02
ja det har jag :) :)

vill du eller inte, kan du även sjunga "I wont let the man go down on me" (med den här melodin) men det avgör ju hur du känner just då

[Musslan] 22:03
haha, men den är ju din låt ju

[Snäckan] 22:03
ja iofs
passar bättre med min livsfilosofi

men för att komma tillbaka till mussleporten; den har ju varit stängd ett tag men nu ska den öppnas och där ska han finna den finaste pärlan alltså

[Musslan] 22:06
haha, guuuud.

[Snäckan] 22:06
:D :D

Japp, vuxna människor. Älskar att vara vuxen. Man får äta godis till frukost, middag och lunch, men annars är allt som vanligt.

Mardröm

Allt var en ond dröm. Allt var en ond dröm. Allt var en ond dröm. Det går över. Det går över. Det går över.

De hemska mardrömmarna har återvänt. Igen. Sådär fula och ångestladdade som man tycker att bara mardrömmar kan bli. Heartache, rejection, pain. Ständigt återkommande teman, tillsammans med nattsvarta skogar och krigsvisioner i gråskala där jag blir jagad av någon med gevär, ofta upp på ett tak.

Men verkligheten är ändå värre. Inte bara för att den är just verklig, utan för att det som händer där är ännu mera hemskt.

Och jag hoppas intensivt att allt ska visa sig vara en mardröm, att när jag vaknar blir allt bra igen.

Men, nej. Den verkliga mardrömmen börjar när jag vaknar.

Till alla pappor!

Idag är det näringslivssanktionerad Fars dag, och Dressman tycker att jag ska köpa boxershorts till pappa, tre till priset för två. Eller några T-shirts.

Men alltså, nä. Jag vill inte. Varför ska jag köpa kalsonger till min pappa? Än klarar han det själv. Han kan gå till affären och han kan betala för sig. Jag känner mig kluven till att ge något alls vid sådana här tillfällen i allmänhet. Men sku jag ändå göra det, inte fan sku jag ge honom underkläder.

Tänk liksom om det var tvärtom, om man uppmanade pappor att köpa underkläder, strumpor och slipsar till sina barn på exempelvis Internationella barndagen. Det vore ju faktiskt jättekonstigt.

Och är det verkligen sådant här som pappor mest av allt vill ha (utöver verktygslådor och biltillbehör då)? Jag känner inte så många pappor, men jag ska försöka fråga dem jag träffar på. För jag kan inte tro att det är det här de helst av allt vill ha.

Och framför allt är det väl inte det här man helst ger i present? I alla fall jag har lite mer fantasi än så här. Oavsett om det är presenter till mamma eller pappa eller bror eller vän eller bekant eller partner. Och apropå partner, så kan jag väl passa på att varna redan här och nu: när jag ger dig en uppsättning tischor eller underkläder, då vet du att jag nog snart ska göra slut. Eller borde göra det åtminstone. Tråååkigt!

Någon i USA som ville hylla sin pappa hittade på Fars dag 1910, och när det visade sig att det fanns ekonomisk potential i detta importerades dagen till Sverige 1931. Det är alltså en av detaljhandelns alla högtidsdagar, men jag köper inte något. Kanske ringer jag. Eller så ringer jag vilken annan dag som helst. För omtanke och respekt känner inga tidsgränser. Jag hatar att det finns dagar då man ska pressas att köpa trista och menlösa presenter när det finns många fler dagar då man helt frivilligt kan välja att ge en rolig och oväntad present.

Så avslutningsvis, till alla pappor: ikväll får ni omorganisera i era underklädeslådor, så att alla nytillskott får plats!

Nattdjur

Varför börjar jag alltid med allting mitt i natten? Varför är det långt efter läggdags som jag absolut måste skriva en text eller måla naglarna eller rita ett självporträtt eller sy en klänning eller stryka gårdagens rena tvätt? Varför är det först efter elva som jag får för mig att det är dags att ta tag i det här med jullåtsskrivandet igen och plockar fram synth och papper och penna och börjar testa och spela in olika snuttar?

När ska min kreativitet lära sig att följa gängse dygnsrytm? Så himla dumt när den håller på så här. Undrar om det finns något piller man kan ta så att kreativiteten kickar in ungefär klockan 18:00 måndag-fredag och 12:00 lördag och söndag? Eventuellt borde jag googla något i stil med "cheap online creativity drugs" och hoppas på lite tur.

Men, i vilket fall som helst... jullåten (som jag passande döpt till just "Jullåten") artar sig. Texten går ut på att julen är en skitstövel som sviker en gång på gång men som man ändå klänger sig fast vid som en dum tillgiven hund. F, G, A och C är ackorden som gäller. Och här är 5-minuters-självporträttet och de rödmålade naglarna:


Godnatt och sov gott, internet!

Jag och Mensvärken från Helvetet på IKEA

Om jag har bestämt mig för något så brukar jag vara just sådan, bestämd. Det var jag också en lördag alldeles nyligen, när jag mot allt sunda lördagsförnuft släpade mig ur sängen framåt sena eftermiddagen för att ge mig iväg mot IKEA. Alla vet väl att det är en hemsk plats, särskilt på en lördag hyfsat nära efter löning. Lite lättare att stå ut blir det om man tar med en kamrat som moralisk support. Jag hade tänkt ha Snäckan med, men hon satt fast på annat håll. Istället fick jag med mig en annan gammal god bekant, nämligen Mensvärken från Helvetet. Vi hade det för jävligt och släpade oss runt som i dvala. Jag har ingen aning om vad vi köpte, förutom någon blomkruka eller två. Efter den prövning som det innebar att släpa sig igenom hela varuhuset sjönk vi ihop bredvid varandra i en soffa utanför kassorna och åt varsin pizzaslice.

Sensmoralen i den här historien är alltså att man skall välja sitt sällskap jävligt noga. Kom ihåg det, barn.

S.k. "hög"

De senaste månaderna har jag mer eller mindre drunknat i pappersarbete av olika slag. Väldigt många tidningsurklipp, räkningar, brev, post it-lappar och andra dokument har det blivit. Självfallet behöver dokument sorteras, arkiveras och förvaras på något vis. Då har jag gjort det lite vågade valet att organisera dessa i en s.k. "hög" på golvet en bit från skrivbordet. Tidigare arbetade jag med ett sånt här "högsystem" uteslutande på skrivbordet, men i och med "det papperslösa samhällets" genombrott har antalet papper och andra viktigheter skjutit i höjden vilket nödvändiggjort en omstrukturering. En stor del av "högen" har därför av nödvändighet omplacerats till golvet. Den s.k. "högen" tar i dagsläget upp c:a en kvadratmeter på golvet i direkt anslutning till skrivbordet och fyra s.k. "sub-högar" täcker omkring av 80% av skrivbordets arbetsyta.

Den s.k. "högen" är ett mycket innovativt och praktiskt sätt att förvara saker i allmänhet, och papper i synnerhet. "Högen" fungerar på så vis att när nya dokument (etc.) tillkommer placeras de i anslutning till de andra dokumenten i "högen". Om möjligt kan man använda en staplingsteknik, annars duger det bra att lägga någonstans i närheten av "huvudhögen". Vid behov kan också ovan nämnda "sub-högar" anordnas, t.ex. för en diger samling Konsum-kvitton eller socialistisk press.

När man behöver ha tag i något är det bara att börja riva i "högen" och gräva fram det man söker. Detta leder generellt till att "högen" så att säga "flyter ut" och tar upp en allt större golvyta. Men då visar sig en av "högens" verkliga fördelar: det s.k. "högsystemet" är mycket praktiskt att använda sig av eftersom det gör det löjligt enkelt att samla ihop de utspridda dokumenten! Det går kort och gott till så att man "krattar" ihop dem, med exempelvis en fot eller två, i en lite mindre "hög" igen.

När det kommer till städning och renhållning är det också väldigt simpelt. Man dammsuger helt enkelt runt "högsystemet". Har damm ansamlats uppe på "högen" går det bra att dammsuga lite försiktigt "i luften" ovanför, så får man upp det värsta.

Jag rekommenderar varmt den s.k. "högen" till andra med intresse av att sortera och arkivera på ett mer effektivt sätt, och det är min förhoppning att dessa tips och råd skall vara till stor nytta!

Öppet brev till Magdalena Ribbing

För ett tag sedan hade jag min kamrat Mattias på besök, för en snabb kopp kaffeochkaka. När kaffeochkaka var slut halade Mattias fram en påse naturgodis och vi kom att diskutera detta fenomen, alltså naturgodis i lösvikt. Vi undrade om man i affären får plocka ut sina favoriter bland godiset, eller ses detta förfarande som socialt oacceptabelt? Om det är så att man bara tycker om macadamianötterna, måste man då verkligen skopa upp också sötmandlar och valnötter för 149kr kilot? Anses ett selektivt beteende i förhållande till naturgodiset vara en faux pas, och kommer folk känna sig tvungna att ta fram skämskudden och titta bort för att det är så pinsamt? Kommer jag, om jag väljer att bara pilla ut macadamianötterna, anses missnapassad? Finns det risk att jag också anses olämplig som t.ex. förälder, eller till och med omyndigförklaras? Jag är mycket orolig, och vet snart inte vem jag är. Mitt livs största skräck är att göra något som kanske anses fel eller pinsamt, eller ve och fasa - ohippt. Så nu behöver jag dig, Maggan!

Var finns du Magdalena Ribbing, när jag behöver dig? Jag behöver ingen Jesus, bara dig Magdalena, du stora vett- och etikettguru av sällan skådad skärpa.

Jag kallar det Uni/Ub/Sub/Bibl

Idag besökte jag för första gången sedan i våras biblioteket vid Stockholms universitet. Jag hade faktiskt längtat dit, kanske framförallt till de sysselsättningar jag associerar med detta groteska betongufo i 70-talsdress (förlåt mig Ralph Erskine, men jag har aldrig förstått mig på din hyllade arkitektur), nämligen koncentrerad läsning varvad med oräkneliga kaffepauser med min vän Anton. På Pressbyrån på Stockholms universitet får man kaffe och kanelbulle för bara 15kr, så då kan man ju inte rå för att man måste fika hela tiden. Sanningen är väl att i tid räknat vinner nog kaffepauserna över de faktiska studierna, men det är smällar man får ta.

Vid det här laget har jag nog vänt tusentals blad och markerat alltför mycket text med överstrykningspenna under obegripligt sega timmar i den akvarieaktiga läsesal som gömmer sig bakom kursbokssektionen på bottenplanet. Den glasbur som är tänkt att vara ett tystnadens palats, men där någon dum jävel ändå alltid svarar i mobiltelefonen eller knappar på sin dator, fastän det uttryckligen står att man inte får.

Och vid det här laget har både en och annan hemtenta författats i detta paradis för heltäckningsmattefantaster, allra helst i soffan längst in i bibliotekets högra hörn, den som man har en himla tur om man lyckas sätta klorna i. Och allra helst med Anton som pepp och moraliskt stöd. Jag behöver pepp för att klara att klämma ur mig texter om new public management och decentraliseringens effekter, om demokratiseringsprocesser, om komparativa fördelar i den internationella ekonomin, om konjunkturnedgångars effekter på BNP och prisnivå. Och den peppen har alltid suttit bäst i den där soffan längst in i biblioteket.

Jag tänker lite på hur det ska bli när det här tar slut, när jag inte kommer att komma till biblioteket mer. Det blir konstigt.

Visst klagar jag hemskt mycket på biblioteket. Alla vet att det är på tok för trångt numera - och inte blir det bättre när fler och fler studenter flyttas till Frescati utan att lokalerna byggs ut - och möblerna är slitna och sjaviga. Och varför finns det inte fler fåtöljer och sköna läsplatser? För att inte tala om de äckliga heltäckningsmattorna, de klagar man mer än gärna över! Heltäckningsmattor är ju jättebra för att dämpa ljudet av raska fotsteg och det idoga sorlet från hundratals studenter, det är klart, men varför måste mattan vara så ful och skitig?

Men ändå, jag älskar mitt bibliotek. (Jag älskar till och med min och Antons psykopat, den äldre herren som tillsynes utan vettig sysselsättning drar runt i biblioteket dagarna i ända, och gärna ger en onda ögat, om man så mycket som råkar yppa minsta ord i hans närvaro.)

Först till kvarn

Första, andra, tredje - sålt till herrn därborta i hörnet!

Jag har aldrig varit på auktion, men jag skulle gärna besöka en. Gärna en där i fjärran Norrland där man kan göra fina möbelfynd. Eller vilka fina fynd som helst. Kanske kunde man fynda en bättre samtid? Eller ett nytt liv? Att ge bort som present, eller unna sig själv när man tycker att man gjort sig förtjänt.

Jag bjuder gärna ut mitt liv till högstbjudande. Eller till vem som helst för den sakens skull. Det är ingen som kommer att vilja ha det ändå. Och jag fattar. Jag vill inte heller ha det.

Gnäll på lagom, kan ni för all del säga. Då ber jag er återkomma när ni har släpat er runt i mina nedhasade raggsockor ett tag, så får vi se om ni tycker att jag bara gnäller.

Och som om det inte vore nog med de där raggsockorna som konstant korvar sig runt mina fötter, så är de skor jag fått att bära både två och tre nummer för stora. Jag är inte på långa vägar redo för det som är min verklighet. Jag är alldeles för liten och rädd och oförberedd. T.ex: hur handskas man med vetskapen om att den viktigaste människan i ens liv hela tiden lider, mer eller mindre? Kan någon tala om det för mig, så att jag vet hur jag ska göra?

Första, andra, tredje - såld?

Min dröm: en livmoder i plysch

Om någon kunde bygga mig ett slags livmoder i Emelie-storlek så sku jag bli överlycklig. Den fick gärna vara i fluffig plysch och väldigt mjuk och omslutande. Som en verklig livmoder fast som sagt i plysch då och inte alls blöt. Så kunde jag flytta in i den och bara ligga där omsluten hela dagarna tills jag var redo att komma ut igen. För jag känner att stora världen har blivit lite för jobbig och läskig just nu, lite mer än jag klarar av.

För hur gör man annars när man inte klarar av verkligheten, och verklighetens folk? Det mest naturliga är väl ändå att man då drömmer om en livmoder i plysch där man kan bo, omsluten, alldeles ensam. Visst?

Jag är fortfarande i chock över hur det ekonomiska egenintresset är det enda som tycks styra människorna i Sverige idag. Jag fattar inte. Jag fattar inte. Jag fattar inte. Och faktum är att jag hellre flyr än accepterar det. Min verklighetsuppfattning och syn på mänskliga relationer har förändrats i grunden och det är verkligen mer än jag klarar av. Så snälla bygg min livplyschmoder snart så att jag kan flytta in där, flytta bort från verkligheten, och känna mig trygg åtminstone någonstans.

Jag hatar verkligheten!

Åka tåg

Åka tåg. Det är något nästan rituellt över det. Jag har mitt system som jag håller mig till. Först äter jag. Sedan jobbar jag eller ringer mina samtal. Det är på tåg som jag känner mig som mest business. Där sitter jag med min dator och min telefon och verkar viktig. Under dagens väldigt korta tågresa hann jag skriva en promo-text till The Garlands englandsspelningar, skicka viktiga meddelanden och så tala med en journalist från Sydsvenskan. Sedan kom jag fram och klev av.

Jag tycker om att åka tåg.