Julen är ett as

Idag har jag hyperventilerat och den ena ångestladdade tankegången har avlöst den andra. Jag får panik när jag hör om adventsfirande och allt vad det heter. Jag hatar julen. Och vintern. Man fryser, man tvingar sig genomlida hemska sammankomster, man får snö i skorna, man märker hur uppenbart man inte passar in, man känner sig på alla vis otillräcklig.

Det huvudsakliga skälet att jag känner som jag gör, att jag hatar julen och alltihop, är att jag egentligen vill älska julen. Jag vill så gärna att det ska vara så fint och mysigt, men det blir ju aldrig det, och nu pallar jag inte att försöka mer. Alltför många jobbiga år har satt sina spår och det finns som inget kvar att gilla när alla illusioner har raserats.

Nu handlar det mest om att stå ut. Att se till att man har tillräckligt med underhållning och mat för att kunna isolera sig så länge som möjligt. Förra året köpte jag en Rubiks kub för att hålla mig sysselsatt under de allra värsta dagarna, och året innan det en massa filmer. För det värsta är om man har tid att tänka. Det är det man inte får göra, inte under några som helst omständigheter.

Det är alltid lagom till jul som man blir sviken eller övergiven, eller som allting bara är allmän katastrof. Detta har gällt hela mitt vuxna liv. Så nu vill jag bara meddela att julen är världens största skitstövel. Okej. Bra.

(Och fy så äckligt det är med pepparkakor!)