Sju års olycka

En gång, kanske när jag var åtta år, fick jag följa med min mamma till en affär där hon skulle köpa en väldigt stor och väldigt lyxig necessär att ha alla sina göra-sig-fin-grejer i när hon reste bort någonstans (att vara fin är något av hennes grej). Hon köpte den där necessären med ett presentkort hon fått i julklapp av min farbror och så blev det några kronor över, som räckte precis till en liten spegel som jag fick.

Jag har alltid haft den där spegeln, en rund fickspegel i ljuslila plast. Och åtminstone det senaste året har jag haft den i det vänstra ytterfacket på min Marimekko-väska. Tills nu då.

Igår tappade jag spegeln på Debasers betonggolv. Den landade upp-och-ner, den ljuslila baksidan upp. När jag plockar upp spegeln och vänder på den är den, som jag redan räknat ut, helt sprucken.

Jag vet att det bara är en spegel. Den kunde vara vilken spegel som helst. Men den är liksom inte det. Det är spegeln som jag fick av min mamma, just den där gången. Och nu är den sprucken och helt oanvändbar. Jag kan aldrig mer spegla mig i den och se min mamma.

Är det symboliskt att jag nu har både trasig mamma och trasig spegel?

Och sju års olycka.

(Förresten: hur funkar en spegel egentligen? Vad är det bakom glaset som gör att det speglar? En spegel är som en sådan grej man tar för given, men som man inte har den ringaste om hur den funkar.)