Amalia

Tidigt bestämde jag att 2010 skulle bli året då jag tog tag i saker och gjorde allt jag tidigare tänkt att jag skulle göra, men som jag inte gjort. Det innebar bland annat att jag skulle lära mig att vissla och fräscha upp min franska (vissla: har blivit bättre på, inte helt bra än; franska: yes, läste på komvux, gick bra). Jag hade dock inte tänkt att jag skulle göra låtar, men nu blev det så i alla fall.

En lördagkväll när vi satt på Boulehallen och snackade skit undrade Justus varför han och jag aldrig gjort något i musikväg. Rimligen svarade jag att det är för att jag är rätt usel på sånt, men sa i alla fall att jag skulle ta tag i det och skriva en låt. Det gjorde jag och vi spelade in den. Det var ju ganska kul, så jag peppade på en till och nu har vi gjort en cover på Leevi & the Leavings Amalia.

Av någon anledning fick jag en vision om hur jag ville göra den i Talulah Gosh-tappning. Jag ville helt enkelt att den skulle låta som Talulah Gosh av Talulah Gosh, med de våldsamma trumfillarna och jangliga gitarrerna (sen kom vi kanske lite ifrån det i alla fall, men åtminstone trumfillarna blev kvar). Så vi plockade upp tempot och jag letade fram min vänaste tweeröst och pep litegrann.

Och så fick den ny text med. För det hade ju varit jättekonstigt om jag sjöng den på finska - bland annat för att jag ju inte kan finska - så jag skrev en engelsk text istället. Dessutom är det ju trevligt om fler förstår vad låten handlar om. Men nej, jag har inte översatt dåligt, jag har tolkat. Och då blev det så här. Det otäcka och absurda har fått ge vika för det trånande. Men det sorgliga finns kvar, fast kanske på ett annat sätt. Nu är det lika mycket Emelie som Amalia (bara vokalerna i namnen som skiljer, right?) i låten.

Såhär blev den i alla fall:


Hoppas du vill dansa till den, för det vill jag.

Nepotism i filmfabriken

Jag spyr. Och det beror inte på vinterkräksjukan.

Det finns få människor som irriterar mig mer än äkta paret Helena Bergström och Colin Nutley, och för någon vecka sedan gick mr Nutleys fantasifullt döpta film Änglagård 3 upp på bio. I vanlig ordning syns fru Bergström i huvudrollen, men nytt för den här gånger är att också att femtonåriga dottern Molly har en stor roll, som - trumvirvel! - sin mors dotter.

Hela stan pryds av reklamaffischer för denna film och självklart är förhoppningen att vi - verklighetens folk - skall välja att gå och se just den filmen i mellandagarna. Och det är säkert en trevlig rulle och säkert får man vad man betalat för; lite svensk landsbygd, klassiskt bergströmskt överspel med gråtattacker och skrattdito, en tydlig story där vi vet vem som är ond och vem som är god, och troligen en rejäl titt på Helenas tuttar också. Detta är nämligen standard i Colin Nutleys filmer.

Och det kunde vara fint och bra så. Jag kunde skita i resten. De kunde få ha sin svenniga film ifred och jag kunde sitta och vara svår i ensamhet hemma på min kammare. Men nu kan jag inte det, inte så länge denna av svågerpolitik karakteriserade filmfamilj åtnjuter otillbörligt stort ekonomiskt stöd från Svenska filminstitutet (SFI). För det gör de minsann! Denna film tilldelades exempelvis 9 miljoner kronor. Det är astronomiska summor, särskilt om man betänker att SFI under 2009 delade ut totalt 35 miljoner kronor i filmstöd.

Colin Nutley kammade alltså hem över en fjärdedel av det totala filmstödet 2009, och jag bara undrar varför denna människa gång på gång får ekonomiskt stöd från SFI till sina medelmåttiga standardfilmer. Det måste ju finnas så många som är i så mycket större behov av pengarna, och som gjort sig mer förtjänta. Varför stöjda någon så menlös, som ändå lär dra in en massa pengar på egen hand? Kunde vi inte få en mer levande filmsektor i Sverige om vi istället satsade på lite mer spännande grejer? Det behöver inte nödvändigtvis vara supernischad alternativfilm, bara någonting annat än de vanliga gamla gubbarna (här kan man passa på att nämna att filmen Jägarna 2, som regisseras av Kjell Sundvall, fick 6 miljoner kronor tidigare i år - som sagt: gubbvälde!).

I maj 2009 fick en film som regisseras av en kvinna i alla fall 7 miljoner kronor i SFI-stöd. Och det var ju trevligt. Dessvärre råkar denna kvinna heta Helena Bergström, och som producent anges förstås lilla Colin-gubben. (Jajamän, denna familj är en veritabel filmindustri. Om de bara ynglade av sig lite mer kunde de skapa sig en egen studio och ta upp kampen med de stora filmjättarna.) Om man sett vad Helena Bergström klämt ur sig från regissörsstolen tidigare undrar man lätt hur hon kan få ett öre. Har filmkonsulenterna (de kallas så, de två personer som beslutar om vilka långfilmsproduktioner som skall få ekonomiskt stöd) på SFI sett någon film hon regisserat? Det kan de väl ändå inte ha gjort? Jag har sett en. Den var usel. Pinsamt usel. Ja, sådär så att man nästan fick plocka fram skämskudden. Storyn var tunnare än vatten och klichéerna haglade. Dramaturgin var så enormt amerikaniserad att det blev rent löjligt.

Men oavsett hur störd jag blir av hur filmfabriken Bergström/Nutley alltid gynnas av SFI:s filmkonsulenter i utdelandet av ekonomiskt stöd är det mest irriterande ändå nepotismen som råder vid rollbesättandet. De senaste 20 åren har Colin Nutley inte gjort en enda film där han inte castat sin fru i huvudrollen. Och i varje film är hon likadan. Hon är alltid den som är lite bättre, lite mer framåt och lite snyggare. Och så måste hon alltid vara lite naken också: Helena Bergströms bröst får man med i det vanliga biljettpriset!

Och nu då: nu har han satt sin dotter i en av huvudrollerna i sin nya film. Rent instinktivt framstår det ju onekligen som att Änglagård 3 producerats bara för Colins eget taskmäteri, som ett medel för promotandet av klanen Bergström-Nutley. Nej fy fan, säger jag. Eller kan det vara så illa att han inte kan hitta några andra kompetenta skådespelare än sin fru och sin avkomma? Det måste ju begränsa honom lite, tänker jag. Och det är såklart därför filmerna inte blir så bra. Stackarn.

Och så spyr jag lite mer.

Rim lim fittstim!

"Istället för snopp, på en jul utan dopp!"

Jo, jag tycker att det är trevligt med rim på julklapparna. Tyvärr är jag själv aldrig sådär bra. Däremot får jag - bevisligen - trevliga julklappar. Jag säger inte vad det var, för då kommer min vän Anton bara och tilldelar mig Stora Buskispriset 2010. Och det slipper man ju helst.

För något år sedan fick jag en annan mycket fin och användbar present, vilken åtföljdes av följande rim:

Julen är rolig för liten och stor,
mor och far och lillebror.
Som tomtegubbar vi i glasen slå
och en nubbe blir lätt tjugotvå.
Denna kvinna fick i sig fler ändå,
tillslut var det inte så lätt att stå.

När juldagsmorgon glimmar,
har hon sovit under granen i flera timmar.
Hon vaknar klibbig av glögg och knäck,
minnena de verkar vara väck.
Plötsligt där under grenen,
upptäcker hon en nöt emellan benen.

Så vad har vi att lära utav detta,
det ska jag nu berätta:
Se upp för att bli full och dansa naken,
då kan du få en nöt i baken!

Det är det finaste rimmet jag någonsin fått. Men jag hade ingen aning om vad som fanns i paketet. Och det lär inte du heller ha, så nu ska jag tala om det för dig: det var en nötknäppare i form av Margaret Thatcher (man knäcker nötterna mellan hennes lår).

Den är så fin på så många sätt, inte minst nötknäckarsymboliken. För hon lär ha knäckt nötter. Och det är väl det enda jag ser upp till henne för; att hon som kvinna styrde ett av världens mäktigaste länder i så många år. Synd bara att hon gjorde det så jäkla uselt och att hon var en sån ärkebitch.

Nuförtiden är det herr Cameron som knäcker folket i Storbritannien, men hemma i min skål med nötter är det fortfarande Maggie T som gäller.

Margaret förnekade sig för övrigt aldrig, och det gör inte jag heller. God jul!

Det selektiva örat presenterar:

I december varje år brukar mer eller mindre pretentiösa män i medelåldern lista de senaste tolv månadernas bästa musik (eller bästa vad som helst egentligen). Så nu tänkte jag göra samma sak, fastän jag varken är medelålders, man eller ens så värst pretentiös.

Detta är min lista, varken mer eller mindre. Ingen rangordning, ingenting. Bara mina bästa låtar 2010:

Tiger Tape - Skanstull (Lo and Behold/Cosy)
Allo Darlin' - My Heart Is A Drummer (Fortuna Pop)
Twig - Hourglass (Fraction Discs)

Egentligen vill man ju göra en lång, utförlig prettolista så att det framstår som om man har sjuklig stenkoll, som att man är lite störd nästan, men sorry, det kan jag icke. Det är dessa tre låtar som fastnat, som spelats om och om igen på min mentala jukebox. Det är inget jag rår för.

T.ex. har jag haft första tjing att lyssna på (och skriva pressreleaser till) alla Cloudberry-sjuor i år, men icke. De har inte fastnat. Det spelar ingen roll om de är bra. Jag tycks ha ett väldigt selektivt öra, det bara är så. Men jäklar vilken bra smak det örat har!

(K)att-ack

Hej Bullen! Min katt har världens sämsta andedräkt. Helt hemsk. Jag skäms alltid lite över det och känner att jag måste tala om det så fort någon kommer hem till mig, så att det inte ska bli något slags överraskning som jag måste förklara plötsligt. Är jag normal? Hälsningar Miss Kitty

Imorse tog jag äntligen Stinky till veterinären, med förhoppningen om att kunna döpa om henne till Luktagotty från och med i eftermiddag. Eller kanske bara kalla henne Calvinberry igen, som hon hette tills Snäckan döpte om henne till Stinky. Även om det blir lite ovant att inte tala om Stinkelstein eller lilla Stinkystonken och alla andra fina varianter som kommits på.

Exempelvis så har jag och Snäckan gemensamt kommit fram till vad Stinky skulle heta om hon kom från lite olika länder och platser:

Sverige: Stinky Stinkysson
Finland: Stinkka Stinkalainen
Norge: Stinken Stinkelsen
Frankrike: Stinkoise Stinkeau
Tyskland: Fraulein Schtinker Schtinkz
Grekland: Stinkos Stinkyloteles
Kina: Stink Stonk
Korea: Stink Chi Stank
Rumänien: Stinkan Stinkciu
Sydamerika: Stinky Gonzales
Island: Stinkir Stinkadottir
Japan: Stinkuki Ztinkayaki
Italien: Stinkio Stincione
Polen: Stinkata Stinkatowski
Indien: Moder Stinky
Turkiet: Stinkgöz Stinktürk
Arabvärlden: Stink el-Stinkybaba/Stinkamhed al Fakir
England: Mrs Stinky
Ryssland: Stinkislav Stinknikova

Sen tänkte vi att vi också skulle rita Stinky i klassiska outfits från alla platserna, men det orkade vi som inte. Men nu har jag i alla fall gjort den japanska geishan Stinkuki Ztinkayaki!


Detta är att ta väl tillvara på sin tid!

Mitt förslag: vigseldumstrut (gäller ej på kryssning)

Jag träffade en jättesnygg kille idag. Så där perfekt, ni vet. Snygg frisyr, snygga kläder, snyggt intellekt, snygga skor.

Skorna, de är viktigast av allt! I alla fall är det alltid skorna jag tittar på först. Men hursomhelst.

Efter att jag peppat på denna karlsloks snygghet i kanske en timme så upptäcker jag självfallet att han har en ring på sitt finger. Så himla typiskt, var jag då tvungen att säga tyst för mig själv. Och det är ju knappast första gången det händer, heller. Den här hösten har det inträffat mer och mer frekvent. Fast Snäckan har sagt att en ring inte måste vara något hinder, men jag vet inte. Känns inte helt stabilt alltså.

Men jag märker att jag måtte ha blivit vuxen nu åtminstone. Jodå, man har kommit upp i den mogna ålder då man har för vana att kolla in ringfingret på PPVM* man träffar! Numera vandrar min blick kvickt som attan från skorna till vänsterhanden när jag hamnar i sällskap av stiligt mansfolk.

Jag kan ju tänka att dessa upptagna män egentligen skulle vara tvungna att ha någon speciell sorts hatt, kanske någon form av dumstrut eller något annat som syntes ordentligt, när de rörde sig bland folk (dvs. i närheten av mig), så att man visste läget och inte ödslade någon energi i onödan. Eftersom det inte anses helt bra att beblanda sig med gifta män, menar jag. Då är det ju som onödigt att ens ta sig tid att snacka, om det sen visar sig att de är förbjuden frukt. För övrigt skulle dumstruten kunna få gälla alla upptagna män, gifta eller ej. Skulle vara så praktiskt tycker jag.

Jag kan konstatera att det i mitt liv mer och mer framstår som att det nu är dags att åka på finlandskryssning ändå. Det bara känns så. Det senaste halvåret eller så har det känts som mer eller mindre oundvikligt. Jag var till och med frestad att boka in mig på en julkryssning 24-25 december. På riktigt. På Östersjön gäller ju i alla fall inga vanliga regler om trohet, handling och konsekvens, eller allmänt vuxet och ansvarsfullt beteende. Där behövs inga dumstrutar på gifta män, för där är allt tillåtet, för där är allt möjligt. Där kan jag nöja mig med att kolla skostatus och skita i det där med vigselringar och annats krimskrams.

*PPVM - Potentielt PojkVänsMaterial

Min kille!!!

Idag köpte min kille blommor å choklad till mig!!

Näää, ba skoja. Ja har ingen kille!!!

Men det är nog väldig tur att jag inte har det, för jag har insett att det hade jag aldrig hunnit med som mitt liv ser ut. Åtminstone inte om det skulle vara en sån där krånglig kille som velar hit och dit och inte riktigt klarar av att ta ansvar för sig själv och sitt liv, alltså såna som jag brukar ha. Skulle jag ha en kille fick det allt vara en sån där som man har hemma och äter mat, tittar på TV och rutinligger lite med. En sån som kan sköta markservicen när jag har lite mycket. En sån som inte krånglar och livskrisar, utan en sån som handlar och lagar mat och accepterar att man ibland måste dammsuga fastän det är lördag. En sån som inte blir sur på mig för att jag faktiskt är busybusybusy. En sån som bara finns där när jag kommer hem, en sån som kan tänka sig att umgås med mig när jag är tråkig och ful, när jag liksom inte orkar och bara vill chilla. För det är bara då jag hinner.

Även om jag kan tipsa potentiellt pojkvänsmaterial (PPVM) om att just nu och året ut är en bra tid att vara tillsammans med mig, förhållandevis. Idag har jag skickat in en debattartikel som inom kort kommer i en tidning nära dig, så det hänger inte längre över mig, jag har i stor utsträckning bråkat färdigt med Försäkringskassan (nu släcker jag mest bara bränder och jobbar på att återuppbygga ett privat Dresden), jag har just skrivit ett långt och lite jobbigt mail och skickat till 180 riksdagsledamöter, så inte heller det hänger över mig, jag har inga fler partimöten innan nästa år, jag ska i princip inte musicera mer under december heller, inga jobbiga tentor har jag kvar, och jag har inte tusentals andra projekt heller: ingenting som absolut måste hantverkas; inga klänningar som måste sys, inga slagord som måste broderas, och inte heller några papper som måste sorteras eller struktureras, inte en massa jobb eller möten eller telefonsamtal som måste avklaras. Bara lite lagom mycket skola. Så, rent teoretiskt, skulle jag till och med hinna vara en ganska rolig tjej. Det ni!

Nu ska jag bara förbereda klart inför en presentation jag måste hålla imorgon, sen drar jag hem (men först gör jag förstås en snabb PPVM-genomgång i bibblan). Hoppas du, min fantastiska chillkille, är där då, när jag kommer hem, och har fixat middag till mig, samt pantat burkar och tagit helgens tomma vinflaskor till återvinning. Så kan vi titta på TV tillsammans, och jag kan ha mjukisbyxor och fleecetofflor på. Sen kanske vi kan rutinligga lite, och om jag inte somnar under tiden, så kan jag äta en macka och lösa DN-korsordet efteråt.

Oh, life!

Julen är ett as

Idag har jag hyperventilerat och den ena ångestladdade tankegången har avlöst den andra. Jag får panik när jag hör om adventsfirande och allt vad det heter. Jag hatar julen. Och vintern. Man fryser, man tvingar sig genomlida hemska sammankomster, man får snö i skorna, man märker hur uppenbart man inte passar in, man känner sig på alla vis otillräcklig.

Det huvudsakliga skälet att jag känner som jag gör, att jag hatar julen och alltihop, är att jag egentligen vill älska julen. Jag vill så gärna att det ska vara så fint och mysigt, men det blir ju aldrig det, och nu pallar jag inte att försöka mer. Alltför många jobbiga år har satt sina spår och det finns som inget kvar att gilla när alla illusioner har raserats.

Nu handlar det mest om att stå ut. Att se till att man har tillräckligt med underhållning och mat för att kunna isolera sig så länge som möjligt. Förra året köpte jag en Rubiks kub för att hålla mig sysselsatt under de allra värsta dagarna, och året innan det en massa filmer. För det värsta är om man har tid att tänka. Det är det man inte får göra, inte under några som helst omständigheter.

Det är alltid lagom till jul som man blir sviken eller övergiven, eller som allting bara är allmän katastrof. Detta har gällt hela mitt vuxna liv. Så nu vill jag bara meddela att julen är världens största skitstövel. Okej. Bra.

(Och fy så äckligt det är med pepparkakor!)

Sju års olycka

En gång, kanske när jag var åtta år, fick jag följa med min mamma till en affär där hon skulle köpa en väldigt stor och väldigt lyxig necessär att ha alla sina göra-sig-fin-grejer i när hon reste bort någonstans (att vara fin är något av hennes grej). Hon köpte den där necessären med ett presentkort hon fått i julklapp av min farbror och så blev det några kronor över, som räckte precis till en liten spegel som jag fick.

Jag har alltid haft den där spegeln, en rund fickspegel i ljuslila plast. Och åtminstone det senaste året har jag haft den i det vänstra ytterfacket på min Marimekko-väska. Tills nu då.

Igår tappade jag spegeln på Debasers betonggolv. Den landade upp-och-ner, den ljuslila baksidan upp. När jag plockar upp spegeln och vänder på den är den, som jag redan räknat ut, helt sprucken.

Jag vet att det bara är en spegel. Den kunde vara vilken spegel som helst. Men den är liksom inte det. Det är spegeln som jag fick av min mamma, just den där gången. Och nu är den sprucken och helt oanvändbar. Jag kan aldrig mer spegla mig i den och se min mamma.

Är det symboliskt att jag nu har både trasig mamma och trasig spegel?

Och sju års olycka.

(Förresten: hur funkar en spegel egentligen? Vad är det bakom glaset som gör att det speglar? En spegel är som en sådan grej man tar för given, men som man inte har den ringaste om hur den funkar.)

Livsfragment

Jag städar; sorterar mängder av gamla papper. Post-it lappar som påminner mig om att jag måste komma ihåg att köpa mjölk och tandkräm (en sån kunde man alltid ha egentligen, för det behöver man köpa nästan jämt), vita A4-papper med enstaka ord på (t.ex. Thomas-teoremet, glockenspiel, petticoat - varför? Ingen vet!), teckningar och skisser. Hur mycket som helst.

Hittade en lapp (en sida utsliten ur en kaleneder - på ena sidan står "4, 5, 6 maj 2009" och på den andra "Anteckningar"). De anteckningar jag där gjort är följande:

1. "Overheard conversation in the uni library today... 'That's what they like...' THEY. I'm intrigued by the assumption that just because someone's got a vagina they share the preferences of all other people with vaginas." Lite inklämt i marginalen står det "No need for detail, was plain stupid." Jag skriver ganska ofta på engelska. Eller gjorde i alla fall, när det fanns en naturlig koppling till England för mig.

2. "Fattar inte det här med att det på allvar finns folk som talar om mösspåtagning och att ta studenten som 'det största som hänt dem'. Nähädu! Jag minns det som på sin höjd mediokert."

3. "Evening sun, the smell of freshly cut grass, wet asphalt, trees in bloom and SPRING in general." Och så har jag ritat ett hjärta bredvid.

På en annan liten lapp står det, knappt läsbart: "Det är löningshelg, men var är alla människorna? Jag får hist [räknar med att det betyder 'historisk'] depp. Tack Stockholm." Lite under det har jag också skrivit "Dö hipstersvin, dö." Jag misstänker att det kan vara en referens till American Psycho där väl någon vid något tillfälle klottrat "Dö yuppiesvin, dö." på en toalett som Patrick Bateman besöker. Överst på lappen finns tre överstrukna rader. De är överstrukna av en anledning.

Om någon skall säga något om mitt liv utifrån de spår jag lämnar efter mig, vad kommer de då att säga?