Nepotism i filmfabriken

Jag spyr. Och det beror inte på vinterkräksjukan.

Det finns få människor som irriterar mig mer än äkta paret Helena Bergström och Colin Nutley, och för någon vecka sedan gick mr Nutleys fantasifullt döpta film Änglagård 3 upp på bio. I vanlig ordning syns fru Bergström i huvudrollen, men nytt för den här gånger är att också att femtonåriga dottern Molly har en stor roll, som - trumvirvel! - sin mors dotter.

Hela stan pryds av reklamaffischer för denna film och självklart är förhoppningen att vi - verklighetens folk - skall välja att gå och se just den filmen i mellandagarna. Och det är säkert en trevlig rulle och säkert får man vad man betalat för; lite svensk landsbygd, klassiskt bergströmskt överspel med gråtattacker och skrattdito, en tydlig story där vi vet vem som är ond och vem som är god, och troligen en rejäl titt på Helenas tuttar också. Detta är nämligen standard i Colin Nutleys filmer.

Och det kunde vara fint och bra så. Jag kunde skita i resten. De kunde få ha sin svenniga film ifred och jag kunde sitta och vara svår i ensamhet hemma på min kammare. Men nu kan jag inte det, inte så länge denna av svågerpolitik karakteriserade filmfamilj åtnjuter otillbörligt stort ekonomiskt stöd från Svenska filminstitutet (SFI). För det gör de minsann! Denna film tilldelades exempelvis 9 miljoner kronor. Det är astronomiska summor, särskilt om man betänker att SFI under 2009 delade ut totalt 35 miljoner kronor i filmstöd.

Colin Nutley kammade alltså hem över en fjärdedel av det totala filmstödet 2009, och jag bara undrar varför denna människa gång på gång får ekonomiskt stöd från SFI till sina medelmåttiga standardfilmer. Det måste ju finnas så många som är i så mycket större behov av pengarna, och som gjort sig mer förtjänta. Varför stöjda någon så menlös, som ändå lär dra in en massa pengar på egen hand? Kunde vi inte få en mer levande filmsektor i Sverige om vi istället satsade på lite mer spännande grejer? Det behöver inte nödvändigtvis vara supernischad alternativfilm, bara någonting annat än de vanliga gamla gubbarna (här kan man passa på att nämna att filmen Jägarna 2, som regisseras av Kjell Sundvall, fick 6 miljoner kronor tidigare i år - som sagt: gubbvälde!).

I maj 2009 fick en film som regisseras av en kvinna i alla fall 7 miljoner kronor i SFI-stöd. Och det var ju trevligt. Dessvärre råkar denna kvinna heta Helena Bergström, och som producent anges förstås lilla Colin-gubben. (Jajamän, denna familj är en veritabel filmindustri. Om de bara ynglade av sig lite mer kunde de skapa sig en egen studio och ta upp kampen med de stora filmjättarna.) Om man sett vad Helena Bergström klämt ur sig från regissörsstolen tidigare undrar man lätt hur hon kan få ett öre. Har filmkonsulenterna (de kallas så, de två personer som beslutar om vilka långfilmsproduktioner som skall få ekonomiskt stöd) på SFI sett någon film hon regisserat? Det kan de väl ändå inte ha gjort? Jag har sett en. Den var usel. Pinsamt usel. Ja, sådär så att man nästan fick plocka fram skämskudden. Storyn var tunnare än vatten och klichéerna haglade. Dramaturgin var så enormt amerikaniserad att det blev rent löjligt.

Men oavsett hur störd jag blir av hur filmfabriken Bergström/Nutley alltid gynnas av SFI:s filmkonsulenter i utdelandet av ekonomiskt stöd är det mest irriterande ändå nepotismen som råder vid rollbesättandet. De senaste 20 åren har Colin Nutley inte gjort en enda film där han inte castat sin fru i huvudrollen. Och i varje film är hon likadan. Hon är alltid den som är lite bättre, lite mer framåt och lite snyggare. Och så måste hon alltid vara lite naken också: Helena Bergströms bröst får man med i det vanliga biljettpriset!

Och nu då: nu har han satt sin dotter i en av huvudrollerna i sin nya film. Rent instinktivt framstår det ju onekligen som att Änglagård 3 producerats bara för Colins eget taskmäteri, som ett medel för promotandet av klanen Bergström-Nutley. Nej fy fan, säger jag. Eller kan det vara så illa att han inte kan hitta några andra kompetenta skådespelare än sin fru och sin avkomma? Det måste ju begränsa honom lite, tänker jag. Och det är såklart därför filmerna inte blir så bra. Stackarn.

Och så spyr jag lite mer.

(K)att-ack

Hej Bullen! Min katt har världens sämsta andedräkt. Helt hemsk. Jag skäms alltid lite över det och känner att jag måste tala om det så fort någon kommer hem till mig, så att det inte ska bli något slags överraskning som jag måste förklara plötsligt. Är jag normal? Hälsningar Miss Kitty

Imorse tog jag äntligen Stinky till veterinären, med förhoppningen om att kunna döpa om henne till Luktagotty från och med i eftermiddag. Eller kanske bara kalla henne Calvinberry igen, som hon hette tills Snäckan döpte om henne till Stinky. Även om det blir lite ovant att inte tala om Stinkelstein eller lilla Stinkystonken och alla andra fina varianter som kommits på.

Exempelvis så har jag och Snäckan gemensamt kommit fram till vad Stinky skulle heta om hon kom från lite olika länder och platser:

Sverige: Stinky Stinkysson
Finland: Stinkka Stinkalainen
Norge: Stinken Stinkelsen
Frankrike: Stinkoise Stinkeau
Tyskland: Fraulein Schtinker Schtinkz
Grekland: Stinkos Stinkyloteles
Kina: Stink Stonk
Korea: Stink Chi Stank
Rumänien: Stinkan Stinkciu
Sydamerika: Stinky Gonzales
Island: Stinkir Stinkadottir
Japan: Stinkuki Ztinkayaki
Italien: Stinkio Stincione
Polen: Stinkata Stinkatowski
Indien: Moder Stinky
Turkiet: Stinkgöz Stinktürk
Arabvärlden: Stink el-Stinkybaba/Stinkamhed al Fakir
England: Mrs Stinky
Ryssland: Stinkislav Stinknikova

Sen tänkte vi att vi också skulle rita Stinky i klassiska outfits från alla platserna, men det orkade vi som inte. Men nu har jag i alla fall gjort den japanska geishan Stinkuki Ztinkayaki!


Detta är att ta väl tillvara på sin tid!

Jag kallar det Uni/Ub/Sub/Bibl

Idag besökte jag för första gången sedan i våras biblioteket vid Stockholms universitet. Jag hade faktiskt längtat dit, kanske framförallt till de sysselsättningar jag associerar med detta groteska betongufo i 70-talsdress (förlåt mig Ralph Erskine, men jag har aldrig förstått mig på din hyllade arkitektur), nämligen koncentrerad läsning varvad med oräkneliga kaffepauser med min vän Anton. På Pressbyrån på Stockholms universitet får man kaffe och kanelbulle för bara 15kr, så då kan man ju inte rå för att man måste fika hela tiden. Sanningen är väl att i tid räknat vinner nog kaffepauserna över de faktiska studierna, men det är smällar man får ta.

Vid det här laget har jag nog vänt tusentals blad och markerat alltför mycket text med överstrykningspenna under obegripligt sega timmar i den akvarieaktiga läsesal som gömmer sig bakom kursbokssektionen på bottenplanet. Den glasbur som är tänkt att vara ett tystnadens palats, men där någon dum jävel ändå alltid svarar i mobiltelefonen eller knappar på sin dator, fastän det uttryckligen står att man inte får.

Och vid det här laget har både en och annan hemtenta författats i detta paradis för heltäckningsmattefantaster, allra helst i soffan längst in i bibliotekets högra hörn, den som man har en himla tur om man lyckas sätta klorna i. Och allra helst med Anton som pepp och moraliskt stöd. Jag behöver pepp för att klara att klämma ur mig texter om new public management och decentraliseringens effekter, om demokratiseringsprocesser, om komparativa fördelar i den internationella ekonomin, om konjunkturnedgångars effekter på BNP och prisnivå. Och den peppen har alltid suttit bäst i den där soffan längst in i biblioteket.

Jag tänker lite på hur det ska bli när det här tar slut, när jag inte kommer att komma till biblioteket mer. Det blir konstigt.

Visst klagar jag hemskt mycket på biblioteket. Alla vet att det är på tok för trångt numera - och inte blir det bättre när fler och fler studenter flyttas till Frescati utan att lokalerna byggs ut - och möblerna är slitna och sjaviga. Och varför finns det inte fler fåtöljer och sköna läsplatser? För att inte tala om de äckliga heltäckningsmattorna, de klagar man mer än gärna över! Heltäckningsmattor är ju jättebra för att dämpa ljudet av raska fotsteg och det idoga sorlet från hundratals studenter, det är klart, men varför måste mattan vara så ful och skitig?

Men ändå, jag älskar mitt bibliotek. (Jag älskar till och med min och Antons psykopat, den äldre herren som tillsynes utan vettig sysselsättning drar runt i biblioteket dagarna i ända, och gärna ger en onda ögat, om man så mycket som råkar yppa minsta ord i hans närvaro.)

Deckare

Alla skriver deckare nuförtiden. Åtminstone alla som är något. Har man en gång blivit fångad på bild då man petar sig i näsan, ja då måste man skriva en deckare. Sedan är det också nödvändigt att denna deckare hårdlanseras med tusen affischer i tunnelbanan. Det bara är så det måste vara.

Jag har varit i TV några gånger, och i radio och i tidningar - måste jag skriva en deckare nu? Eller kommer någon att spökskriva den åt mig? Kommer någon ringa upp mig snart? Är det så att alla får en egen spökskrivare? Hur funkar detta? Är den redan färdigskriven när de ringer, eller gör vi tillsammans upp vad den skall handla om? Och i så fall, vad skall min deckare handla om? Finns det någon smart och skojig namngenerator på internet som hittar på namnet på min deckares huvudperson, eller är det en sådan grej jag måste hitta på för egen maskin? Så många frågor!

Jag undrar också vem som läser alla dessa deckare. Jag har inte läst någon. Förutom gamla Agatha Christie-klassiker förstås, men det är inte samma sak. De handlar mest om en liten belgisk gubbe med lustig mustasch och lite exotisk accent. Från vad jag har hört är det inte riktigt vad de moderna svenska deckarna handlar om.

Från vad jag har sett i filmatiseringar av dessa böcker (oftast i helkackiga tevefilmsversioner på söndagskvällarna i TV4) är huvudpersonen oftast en kriminalkommisarie, eller åtminstone utredande polis av något slag, eller en journalist, med lite lagom mycket humör och vissa svårigheter med privata relationer. Och behöver jag säga att han är en man? Jag tror att det är lag på detta att deckarens huvudperson skall vara en lite sliten manlig polis, eller en kvällstidningsjournalist. Detta har jag dock inte lyckats få bekräftat. Ibland är det kanske ändå en kvinna som har huvudrollen, och då är hon svinsmart med datorer och sådant genusöverskridande, helt enkelt representerar hon inte några klassiskt kvinnliga ideal, och man vill nog inte ligga med henne för hon är för ilsk och har för mycket egen vilja.

Vem är det som läser? Alla uppenbarligen, men vilka är dessa alla? Är det de som är verklighetens folk? De som knegar på, kommer hem till radhuset (som är deras dröm och som de ägnar semestern åt att renovera) och steker falukorv till ungarna och sedan, när det är dags att lägga sig, läser några sidor i en svensk deckare? För det är väl de som är verklighetens folk? Ja, så tror jag att det är: verklighetens folk är de som läser ett par stabila svenska deckare per år. Jag är bara en overklig kultursnobb på vänsterkanten som inte har förstått mig på vanligt hederligt folk.

Mais non! Nu får detta funderande upphöra. Det är hög tid att sätta igång att producera. Vi deckarförfattare måste klämma ur oss böcker på löpande band, helst en per 500 dagar eller så. Så det är bara att köra. Sen kan jag skaka rumpa på firmafesten med Leif GW Person, Camilla Läckberg och Thomas Bodström. Det ser jag fram emot!