Tidigt bestämde jag att 2010 skulle bli året då jag tog tag i saker och gjorde allt jag tidigare tänkt att jag skulle göra, men som jag inte gjort. Det innebar bland annat att jag skulle lära mig att vissla och fräscha upp min franska (vissla: har blivit bättre på, inte helt bra än; franska: yes, läste på komvux, gick bra). Jag hade dock inte tänkt att jag skulle göra låtar, men nu blev det så i alla fall.
En lördagkväll när vi satt på Boulehallen och snackade skit undrade Justus varför han och jag aldrig gjort något i musikväg. Rimligen svarade jag att det är för att jag är rätt usel på sånt, men sa i alla fall att jag skulle ta tag i det och skriva en låt. Det gjorde jag och vi spelade in den. Det var ju ganska kul, så jag peppade på en till och nu har vi gjort en cover på Leevi & the Leavings Amalia.
Av någon anledning fick jag en vision om hur jag ville göra den i Talulah Gosh-tappning. Jag ville helt enkelt att den skulle låta som Talulah Gosh av Talulah Gosh, med de våldsamma trumfillarna och jangliga gitarrerna (sen kom vi kanske lite ifrån det i alla fall, men åtminstone trumfillarna blev kvar). Så vi plockade upp tempot och jag letade fram min vänaste tweeröst och pep litegrann.
Och så fick den ny text med. För det hade ju varit jättekonstigt om jag sjöng den på finska - bland annat för att jag ju inte kan finska - så jag skrev en engelsk text istället. Dessutom är det ju trevligt om fler förstår vad låten handlar om. Men nej, jag har inte översatt dåligt, jag har tolkat. Och då blev det så här. Det otäcka och absurda har fått ge vika för det trånande. Men det sorgliga finns kvar, fast kanske på ett annat sätt. Nu är det lika mycket Emelie som Amalia (bara vokalerna i namnen som skiljer, right?) i låten.
Såhär blev den i alla fall:
Hoppas du vill dansa till den, för det vill jag.
31 December 2010
27 December 2010
Nepotism i filmfabriken
Jag spyr. Och det beror inte på vinterkräksjukan.
Det finns få människor som irriterar mig mer än äkta paret Helena Bergström och Colin Nutley, och för någon vecka sedan gick mr Nutleys fantasifullt döpta film Änglagård 3 upp på bio. I vanlig ordning syns fru Bergström i huvudrollen, men nytt för den här gånger är att också att femtonåriga dottern Molly har en stor roll, som - trumvirvel! - sin mors dotter.
Hela stan pryds av reklamaffischer för denna film och självklart är förhoppningen att vi - verklighetens folk - skall välja att gå och se just den filmen i mellandagarna. Och det är säkert en trevlig rulle och säkert får man vad man betalat för; lite svensk landsbygd, klassiskt bergströmskt överspel med gråtattacker och skrattdito, en tydlig story där vi vet vem som är ond och vem som är god, och troligen en rejäl titt på Helenas tuttar också. Detta är nämligen standard i Colin Nutleys filmer.
Och det kunde vara fint och bra så. Jag kunde skita i resten. De kunde få ha sin svenniga film ifred och jag kunde sitta och vara svår i ensamhet hemma på min kammare. Men nu kan jag inte det, inte så länge denna av svågerpolitik karakteriserade filmfamilj åtnjuter otillbörligt stort ekonomiskt stöd från Svenska filminstitutet (SFI). För det gör de minsann! Denna film tilldelades exempelvis 9 miljoner kronor. Det är astronomiska summor, särskilt om man betänker att SFI under 2009 delade ut totalt 35 miljoner kronor i filmstöd.
Colin Nutley kammade alltså hem över en fjärdedel av det totala filmstödet 2009, och jag bara undrar varför denna människa gång på gång får ekonomiskt stöd från SFI till sina medelmåttiga standardfilmer. Det måste ju finnas så många som är i så mycket större behov av pengarna, och som gjort sig mer förtjänta. Varför stöjda någon så menlös, som ändå lär dra in en massa pengar på egen hand? Kunde vi inte få en mer levande filmsektor i Sverige om vi istället satsade på lite mer spännande grejer? Det behöver inte nödvändigtvis vara supernischad alternativfilm, bara någonting annat än de vanliga gamla gubbarna (här kan man passa på att nämna att filmen Jägarna 2, som regisseras av Kjell Sundvall, fick 6 miljoner kronor tidigare i år - som sagt: gubbvälde!).
I maj 2009 fick en film som regisseras av en kvinna i alla fall 7 miljoner kronor i SFI-stöd. Och det var ju trevligt. Dessvärre råkar denna kvinna heta Helena Bergström, och som producent anges förstås lilla Colin-gubben. (Jajamän, denna familj är en veritabel filmindustri. Om de bara ynglade av sig lite mer kunde de skapa sig en egen studio och ta upp kampen med de stora filmjättarna.) Om man sett vad Helena Bergström klämt ur sig från regissörsstolen tidigare undrar man lätt hur hon kan få ett öre. Har filmkonsulenterna (de kallas så, de två personer som beslutar om vilka långfilmsproduktioner som skall få ekonomiskt stöd) på SFI sett någon film hon regisserat? Det kan de väl ändå inte ha gjort? Jag har sett en. Den var usel. Pinsamt usel. Ja, sådär så att man nästan fick plocka fram skämskudden. Storyn var tunnare än vatten och klichéerna haglade. Dramaturgin var så enormt amerikaniserad att det blev rent löjligt.
Men oavsett hur störd jag blir av hur filmfabriken Bergström/Nutley alltid gynnas av SFI:s filmkonsulenter i utdelandet av ekonomiskt stöd är det mest irriterande ändå nepotismen som råder vid rollbesättandet. De senaste 20 åren har Colin Nutley inte gjort en enda film där han inte castat sin fru i huvudrollen. Och i varje film är hon likadan. Hon är alltid den som är lite bättre, lite mer framåt och lite snyggare. Och så måste hon alltid vara lite naken också: Helena Bergströms bröst får man med i det vanliga biljettpriset!
Och nu då: nu har han satt sin dotter i en av huvudrollerna i sin nya film. Rent instinktivt framstår det ju onekligen som att Änglagård 3 producerats bara för Colins eget taskmäteri, som ett medel för promotandet av klanen Bergström-Nutley. Nej fy fan, säger jag. Eller kan det vara så illa att han inte kan hitta några andra kompetenta skådespelare än sin fru och sin avkomma? Det måste ju begränsa honom lite, tänker jag. Och det är såklart därför filmerna inte blir så bra. Stackarn.
Och så spyr jag lite mer.
Det finns få människor som irriterar mig mer än äkta paret Helena Bergström och Colin Nutley, och för någon vecka sedan gick mr Nutleys fantasifullt döpta film Änglagård 3 upp på bio. I vanlig ordning syns fru Bergström i huvudrollen, men nytt för den här gånger är att också att femtonåriga dottern Molly har en stor roll, som - trumvirvel! - sin mors dotter.
Hela stan pryds av reklamaffischer för denna film och självklart är förhoppningen att vi - verklighetens folk - skall välja att gå och se just den filmen i mellandagarna. Och det är säkert en trevlig rulle och säkert får man vad man betalat för; lite svensk landsbygd, klassiskt bergströmskt överspel med gråtattacker och skrattdito, en tydlig story där vi vet vem som är ond och vem som är god, och troligen en rejäl titt på Helenas tuttar också. Detta är nämligen standard i Colin Nutleys filmer.
Och det kunde vara fint och bra så. Jag kunde skita i resten. De kunde få ha sin svenniga film ifred och jag kunde sitta och vara svår i ensamhet hemma på min kammare. Men nu kan jag inte det, inte så länge denna av svågerpolitik karakteriserade filmfamilj åtnjuter otillbörligt stort ekonomiskt stöd från Svenska filminstitutet (SFI). För det gör de minsann! Denna film tilldelades exempelvis 9 miljoner kronor. Det är astronomiska summor, särskilt om man betänker att SFI under 2009 delade ut totalt 35 miljoner kronor i filmstöd.
Colin Nutley kammade alltså hem över en fjärdedel av det totala filmstödet 2009, och jag bara undrar varför denna människa gång på gång får ekonomiskt stöd från SFI till sina medelmåttiga standardfilmer. Det måste ju finnas så många som är i så mycket större behov av pengarna, och som gjort sig mer förtjänta. Varför stöjda någon så menlös, som ändå lär dra in en massa pengar på egen hand? Kunde vi inte få en mer levande filmsektor i Sverige om vi istället satsade på lite mer spännande grejer? Det behöver inte nödvändigtvis vara supernischad alternativfilm, bara någonting annat än de vanliga gamla gubbarna (här kan man passa på att nämna att filmen Jägarna 2, som regisseras av Kjell Sundvall, fick 6 miljoner kronor tidigare i år - som sagt: gubbvälde!).
I maj 2009 fick en film som regisseras av en kvinna i alla fall 7 miljoner kronor i SFI-stöd. Och det var ju trevligt. Dessvärre råkar denna kvinna heta Helena Bergström, och som producent anges förstås lilla Colin-gubben. (Jajamän, denna familj är en veritabel filmindustri. Om de bara ynglade av sig lite mer kunde de skapa sig en egen studio och ta upp kampen med de stora filmjättarna.) Om man sett vad Helena Bergström klämt ur sig från regissörsstolen tidigare undrar man lätt hur hon kan få ett öre. Har filmkonsulenterna (de kallas så, de två personer som beslutar om vilka långfilmsproduktioner som skall få ekonomiskt stöd) på SFI sett någon film hon regisserat? Det kan de väl ändå inte ha gjort? Jag har sett en. Den var usel. Pinsamt usel. Ja, sådär så att man nästan fick plocka fram skämskudden. Storyn var tunnare än vatten och klichéerna haglade. Dramaturgin var så enormt amerikaniserad att det blev rent löjligt.
Men oavsett hur störd jag blir av hur filmfabriken Bergström/Nutley alltid gynnas av SFI:s filmkonsulenter i utdelandet av ekonomiskt stöd är det mest irriterande ändå nepotismen som råder vid rollbesättandet. De senaste 20 åren har Colin Nutley inte gjort en enda film där han inte castat sin fru i huvudrollen. Och i varje film är hon likadan. Hon är alltid den som är lite bättre, lite mer framåt och lite snyggare. Och så måste hon alltid vara lite naken också: Helena Bergströms bröst får man med i det vanliga biljettpriset!
Och nu då: nu har han satt sin dotter i en av huvudrollerna i sin nya film. Rent instinktivt framstår det ju onekligen som att Änglagård 3 producerats bara för Colins eget taskmäteri, som ett medel för promotandet av klanen Bergström-Nutley. Nej fy fan, säger jag. Eller kan det vara så illa att han inte kan hitta några andra kompetenta skådespelare än sin fru och sin avkomma? Det måste ju begränsa honom lite, tänker jag. Och det är såklart därför filmerna inte blir så bra. Stackarn.
Och så spyr jag lite mer.
25 December 2010
Rim lim fittstim!
"Istället för snopp, på en jul utan dopp!"
Jo, jag tycker att det är trevligt med rim på julklapparna. Tyvärr är jag själv aldrig sådär bra. Däremot får jag - bevisligen - trevliga julklappar. Jag säger inte vad det var, för då kommer min vän Anton bara och tilldelar mig Stora Buskispriset 2010. Och det slipper man ju helst.
För något år sedan fick jag en annan mycket fin och användbar present, vilken åtföljdes av följande rim:
Julen är rolig för liten och stor,
mor och far och lillebror.
Som tomtegubbar vi i glasen slå
och en nubbe blir lätt tjugotvå.
Denna kvinna fick i sig fler ändå,
tillslut var det inte så lätt att stå.
När juldagsmorgon glimmar,
har hon sovit under granen i flera timmar.
Hon vaknar klibbig av glögg och knäck,
minnena de verkar vara väck.
Plötsligt där under grenen,
upptäcker hon en nöt emellan benen.
Så vad har vi att lära utav detta,
det ska jag nu berätta:
Se upp för att bli full och dansa naken,
då kan du få en nöt i baken!
Det är det finaste rimmet jag någonsin fått. Men jag hade ingen aning om vad som fanns i paketet. Och det lär inte du heller ha, så nu ska jag tala om det för dig: det var en nötknäppare i form av Margaret Thatcher (man knäcker nötterna mellan hennes lår).
Den är så fin på så många sätt, inte minst nötknäckarsymboliken. För hon lär ha knäckt nötter. Och det är väl det enda jag ser upp till henne för; att hon som kvinna styrde ett av världens mäktigaste länder i så många år. Synd bara att hon gjorde det så jäkla uselt och att hon var en sån ärkebitch.
Nuförtiden är det herr Cameron som knäcker folket i Storbritannien, men hemma i min skål med nötter är det fortfarande Maggie T som gäller.
Margaret förnekade sig för övrigt aldrig, och det gör inte jag heller. God jul!
Jo, jag tycker att det är trevligt med rim på julklapparna. Tyvärr är jag själv aldrig sådär bra. Däremot får jag - bevisligen - trevliga julklappar. Jag säger inte vad det var, för då kommer min vän Anton bara och tilldelar mig Stora Buskispriset 2010. Och det slipper man ju helst.
För något år sedan fick jag en annan mycket fin och användbar present, vilken åtföljdes av följande rim:
Julen är rolig för liten och stor,
mor och far och lillebror.
Som tomtegubbar vi i glasen slå
och en nubbe blir lätt tjugotvå.
Denna kvinna fick i sig fler ändå,
tillslut var det inte så lätt att stå.
När juldagsmorgon glimmar,
har hon sovit under granen i flera timmar.
Hon vaknar klibbig av glögg och knäck,
minnena de verkar vara väck.
Plötsligt där under grenen,
upptäcker hon en nöt emellan benen.
Så vad har vi att lära utav detta,
det ska jag nu berätta:
Se upp för att bli full och dansa naken,
då kan du få en nöt i baken!
Det är det finaste rimmet jag någonsin fått. Men jag hade ingen aning om vad som fanns i paketet. Och det lär inte du heller ha, så nu ska jag tala om det för dig: det var en nötknäppare i form av Margaret Thatcher (man knäcker nötterna mellan hennes lår).
Den är så fin på så många sätt, inte minst nötknäckarsymboliken. För hon lär ha knäckt nötter. Och det är väl det enda jag ser upp till henne för; att hon som kvinna styrde ett av världens mäktigaste länder i så många år. Synd bara att hon gjorde det så jäkla uselt och att hon var en sån ärkebitch.
Nuförtiden är det herr Cameron som knäcker folket i Storbritannien, men hemma i min skål med nötter är det fortfarande Maggie T som gäller.
Margaret förnekade sig för övrigt aldrig, och det gör inte jag heller. God jul!
12 December 2010
Det selektiva örat presenterar:
I december varje år brukar mer eller mindre pretentiösa män i medelåldern lista de senaste tolv månadernas bästa musik (eller bästa vad som helst egentligen). Så nu tänkte jag göra samma sak, fastän jag varken är medelålders, man eller ens så värst pretentiös.
Detta är min lista, varken mer eller mindre. Ingen rangordning, ingenting. Bara mina bästa låtar 2010:
Tiger Tape - Skanstull (Lo and Behold/Cosy)
Allo Darlin' - My Heart Is A Drummer (Fortuna Pop)
Twig - Hourglass (Fraction Discs)
Egentligen vill man ju göra en lång, utförlig prettolista så att det framstår som om man har sjuklig stenkoll, som att man är lite störd nästan, men sorry, det kan jag icke. Det är dessa tre låtar som fastnat, som spelats om och om igen på min mentala jukebox. Det är inget jag rår för.
T.ex. har jag haft första tjing att lyssna på (och skriva pressreleaser till) alla Cloudberry-sjuor i år, men icke. De har inte fastnat. Det spelar ingen roll om de är bra. Jag tycks ha ett väldigt selektivt öra, det bara är så. Men jäklar vilken bra smak det örat har!
Detta är min lista, varken mer eller mindre. Ingen rangordning, ingenting. Bara mina bästa låtar 2010:
Tiger Tape - Skanstull (Lo and Behold/Cosy)
Allo Darlin' - My Heart Is A Drummer (Fortuna Pop)
Twig - Hourglass (Fraction Discs)
Egentligen vill man ju göra en lång, utförlig prettolista så att det framstår som om man har sjuklig stenkoll, som att man är lite störd nästan, men sorry, det kan jag icke. Det är dessa tre låtar som fastnat, som spelats om och om igen på min mentala jukebox. Det är inget jag rår för.
T.ex. har jag haft första tjing att lyssna på (och skriva pressreleaser till) alla Cloudberry-sjuor i år, men icke. De har inte fastnat. Det spelar ingen roll om de är bra. Jag tycks ha ett väldigt selektivt öra, det bara är så. Men jäklar vilken bra smak det örat har!
9 December 2010
(K)att-ack
Hej Bullen! Min katt har världens sämsta andedräkt. Helt hemsk. Jag skäms alltid lite över det och känner att jag måste tala om det så fort någon kommer hem till mig, så att det inte ska bli något slags överraskning som jag måste förklara plötsligt. Är jag normal? Hälsningar Miss Kitty
Imorse tog jag äntligen Stinky till veterinären, med förhoppningen om att kunna döpa om henne till Luktagotty från och med i eftermiddag. Eller kanske bara kalla henne Calvinberry igen, som hon hette tills Snäckan döpte om henne till Stinky. Även om det blir lite ovant att inte tala om Stinkelstein eller lilla Stinkystonken och alla andra fina varianter som kommits på.
Exempelvis så har jag och Snäckan gemensamt kommit fram till vad Stinky skulle heta om hon kom från lite olika länder och platser:
Sverige: Stinky Stinkysson
Finland: Stinkka Stinkalainen
Norge: Stinken Stinkelsen
Frankrike: Stinkoise Stinkeau
Tyskland: Fraulein Schtinker Schtinkz
Grekland: Stinkos Stinkyloteles
Kina: Stink Stonk
Korea: Stink Chi Stank
Rumänien: Stinkan Stinkciu
Sydamerika: Stinky Gonzales
Island: Stinkir Stinkadottir
Japan: Stinkuki Ztinkayaki
Italien: Stinkio Stincione
Polen: Stinkata Stinkatowski
Indien: Moder Stinky
Turkiet: Stinkgöz Stinktürk
Arabvärlden: Stink el-Stinkybaba/Stinkamhed al Fakir
England: Mrs Stinky
Ryssland: Stinkislav Stinknikova
Sen tänkte vi att vi också skulle rita Stinky i klassiska outfits från alla platserna, men det orkade vi som inte. Men nu har jag i alla fall gjort den japanska geishan Stinkuki Ztinkayaki!
Detta är att ta väl tillvara på sin tid!
Imorse tog jag äntligen Stinky till veterinären, med förhoppningen om att kunna döpa om henne till Luktagotty från och med i eftermiddag. Eller kanske bara kalla henne Calvinberry igen, som hon hette tills Snäckan döpte om henne till Stinky. Även om det blir lite ovant att inte tala om Stinkelstein eller lilla Stinkystonken och alla andra fina varianter som kommits på.
Exempelvis så har jag och Snäckan gemensamt kommit fram till vad Stinky skulle heta om hon kom från lite olika länder och platser:
Sverige: Stinky Stinkysson
Finland: Stinkka Stinkalainen
Norge: Stinken Stinkelsen
Frankrike: Stinkoise Stinkeau
Tyskland: Fraulein Schtinker Schtinkz
Grekland: Stinkos Stinkyloteles
Kina: Stink Stonk
Korea: Stink Chi Stank
Rumänien: Stinkan Stinkciu
Sydamerika: Stinky Gonzales
Island: Stinkir Stinkadottir
Japan: Stinkuki Ztinkayaki
Italien: Stinkio Stincione
Polen: Stinkata Stinkatowski
Indien: Moder Stinky
Turkiet: Stinkgöz Stinktürk
Arabvärlden: Stink el-Stinkybaba/Stinkamhed al Fakir
England: Mrs Stinky
Ryssland: Stinkislav Stinknikova
Sen tänkte vi att vi också skulle rita Stinky i klassiska outfits från alla platserna, men det orkade vi som inte. Men nu har jag i alla fall gjort den japanska geishan Stinkuki Ztinkayaki!
Detta är att ta väl tillvara på sin tid!
Mitt förslag: vigseldumstrut (gäller ej på kryssning)
Jag träffade en jättesnygg kille idag. Så där perfekt, ni vet. Snygg frisyr, snygga kläder, snyggt intellekt, snygga skor.
Skorna, de är viktigast av allt! I alla fall är det alltid skorna jag tittar på först. Men hursomhelst.
Efter att jag peppat på denna karlsloks snygghet i kanske en timme så upptäcker jag självfallet att han har en ring på sitt finger. Så himla typiskt, var jag då tvungen att säga tyst för mig själv. Och det är ju knappast första gången det händer, heller. Den här hösten har det inträffat mer och mer frekvent. Fast Snäckan har sagt att en ring inte måste vara något hinder, men jag vet inte. Känns inte helt stabilt alltså.
Men jag märker att jag måtte ha blivit vuxen nu åtminstone. Jodå, man har kommit upp i den mogna ålder då man har för vana att kolla in ringfingret på PPVM* man träffar! Numera vandrar min blick kvickt som attan från skorna till vänsterhanden när jag hamnar i sällskap av stiligt mansfolk.
Jag kan ju tänka att dessa upptagna män egentligen skulle vara tvungna att ha någon speciell sorts hatt, kanske någon form av dumstrut eller något annat som syntes ordentligt, när de rörde sig bland folk (dvs. i närheten av mig), så att man visste läget och inte ödslade någon energi i onödan. Eftersom det inte anses helt bra att beblanda sig med gifta män, menar jag. Då är det ju som onödigt att ens ta sig tid att snacka, om det sen visar sig att de är förbjuden frukt. För övrigt skulle dumstruten kunna få gälla alla upptagna män, gifta eller ej. Skulle vara så praktiskt tycker jag.
Jag kan konstatera att det i mitt liv mer och mer framstår som att det nu är dags att åka på finlandskryssning ändå. Det bara känns så. Det senaste halvåret eller så har det känts som mer eller mindre oundvikligt. Jag var till och med frestad att boka in mig på en julkryssning 24-25 december. På riktigt. På Östersjön gäller ju i alla fall inga vanliga regler om trohet, handling och konsekvens, eller allmänt vuxet och ansvarsfullt beteende. Där behövs inga dumstrutar på gifta män, för där är allt tillåtet, för där är allt möjligt. Där kan jag nöja mig med att kolla skostatus och skita i det där med vigselringar och annats krimskrams.
*PPVM - Potentielt PojkVänsMaterial
Skorna, de är viktigast av allt! I alla fall är det alltid skorna jag tittar på först. Men hursomhelst.
Efter att jag peppat på denna karlsloks snygghet i kanske en timme så upptäcker jag självfallet att han har en ring på sitt finger. Så himla typiskt, var jag då tvungen att säga tyst för mig själv. Och det är ju knappast första gången det händer, heller. Den här hösten har det inträffat mer och mer frekvent. Fast Snäckan har sagt att en ring inte måste vara något hinder, men jag vet inte. Känns inte helt stabilt alltså.
Men jag märker att jag måtte ha blivit vuxen nu åtminstone. Jodå, man har kommit upp i den mogna ålder då man har för vana att kolla in ringfingret på PPVM* man träffar! Numera vandrar min blick kvickt som attan från skorna till vänsterhanden när jag hamnar i sällskap av stiligt mansfolk.
Jag kan ju tänka att dessa upptagna män egentligen skulle vara tvungna att ha någon speciell sorts hatt, kanske någon form av dumstrut eller något annat som syntes ordentligt, när de rörde sig bland folk (dvs. i närheten av mig), så att man visste läget och inte ödslade någon energi i onödan. Eftersom det inte anses helt bra att beblanda sig med gifta män, menar jag. Då är det ju som onödigt att ens ta sig tid att snacka, om det sen visar sig att de är förbjuden frukt. För övrigt skulle dumstruten kunna få gälla alla upptagna män, gifta eller ej. Skulle vara så praktiskt tycker jag.
Jag kan konstatera att det i mitt liv mer och mer framstår som att det nu är dags att åka på finlandskryssning ändå. Det bara känns så. Det senaste halvåret eller så har det känts som mer eller mindre oundvikligt. Jag var till och med frestad att boka in mig på en julkryssning 24-25 december. På riktigt. På Östersjön gäller ju i alla fall inga vanliga regler om trohet, handling och konsekvens, eller allmänt vuxet och ansvarsfullt beteende. Där behövs inga dumstrutar på gifta män, för där är allt tillåtet, för där är allt möjligt. Där kan jag nöja mig med att kolla skostatus och skita i det där med vigselringar och annats krimskrams.
*PPVM - Potentielt PojkVänsMaterial
6 December 2010
Min kille!!!
Idag köpte min kille blommor å choklad till mig!!
Näää, ba skoja. Ja har ingen kille!!!
Men det är nog väldig tur att jag inte har det, för jag har insett att det hade jag aldrig hunnit med som mitt liv ser ut. Åtminstone inte om det skulle vara en sån där krånglig kille som velar hit och dit och inte riktigt klarar av att ta ansvar för sig själv och sitt liv, alltså såna som jag brukar ha. Skulle jag ha en kille fick det allt vara en sån där som man har hemma och äter mat, tittar på TV och rutinligger lite med. En sån som kan sköta markservicen när jag har lite mycket. En sån som inte krånglar och livskrisar, utan en sån som handlar och lagar mat och accepterar att man ibland måste dammsuga fastän det är lördag. En sån som inte blir sur på mig för att jag faktiskt är busybusybusy. En sån som bara finns där när jag kommer hem, en sån som kan tänka sig att umgås med mig när jag är tråkig och ful, när jag liksom inte orkar och bara vill chilla. För det är bara då jag hinner.
Även om jag kan tipsa potentiellt pojkvänsmaterial (PPVM) om att just nu och året ut är en bra tid att vara tillsammans med mig, förhållandevis. Idag har jag skickat in en debattartikel som inom kort kommer i en tidning nära dig, så det hänger inte längre över mig, jag har i stor utsträckning bråkat färdigt med Försäkringskassan (nu släcker jag mest bara bränder och jobbar på att återuppbygga ett privat Dresden), jag har just skrivit ett långt och lite jobbigt mail och skickat till 180 riksdagsledamöter, så inte heller det hänger över mig, jag har inga fler partimöten innan nästa år, jag ska i princip inte musicera mer under december heller, inga jobbiga tentor har jag kvar, och jag har inte tusentals andra projekt heller: ingenting som absolut måste hantverkas; inga klänningar som måste sys, inga slagord som måste broderas, och inte heller några papper som måste sorteras eller struktureras, inte en massa jobb eller möten eller telefonsamtal som måste avklaras. Bara lite lagom mycket skola. Så, rent teoretiskt, skulle jag till och med hinna vara en ganska rolig tjej. Det ni!
Nu ska jag bara förbereda klart inför en presentation jag måste hålla imorgon, sen drar jag hem (men först gör jag förstås en snabb PPVM-genomgång i bibblan). Hoppas du, min fantastiska chillkille, är där då, när jag kommer hem, och har fixat middag till mig, samt pantat burkar och tagit helgens tomma vinflaskor till återvinning. Så kan vi titta på TV tillsammans, och jag kan ha mjukisbyxor och fleecetofflor på. Sen kanske vi kan rutinligga lite, och om jag inte somnar under tiden, så kan jag äta en macka och lösa DN-korsordet efteråt.
Oh, life!
Näää, ba skoja. Ja har ingen kille!!!
Men det är nog väldig tur att jag inte har det, för jag har insett att det hade jag aldrig hunnit med som mitt liv ser ut. Åtminstone inte om det skulle vara en sån där krånglig kille som velar hit och dit och inte riktigt klarar av att ta ansvar för sig själv och sitt liv, alltså såna som jag brukar ha. Skulle jag ha en kille fick det allt vara en sån där som man har hemma och äter mat, tittar på TV och rutinligger lite med. En sån som kan sköta markservicen när jag har lite mycket. En sån som inte krånglar och livskrisar, utan en sån som handlar och lagar mat och accepterar att man ibland måste dammsuga fastän det är lördag. En sån som inte blir sur på mig för att jag faktiskt är busybusybusy. En sån som bara finns där när jag kommer hem, en sån som kan tänka sig att umgås med mig när jag är tråkig och ful, när jag liksom inte orkar och bara vill chilla. För det är bara då jag hinner.
Även om jag kan tipsa potentiellt pojkvänsmaterial (PPVM) om att just nu och året ut är en bra tid att vara tillsammans med mig, förhållandevis. Idag har jag skickat in en debattartikel som inom kort kommer i en tidning nära dig, så det hänger inte längre över mig, jag har i stor utsträckning bråkat färdigt med Försäkringskassan (nu släcker jag mest bara bränder och jobbar på att återuppbygga ett privat Dresden), jag har just skrivit ett långt och lite jobbigt mail och skickat till 180 riksdagsledamöter, så inte heller det hänger över mig, jag har inga fler partimöten innan nästa år, jag ska i princip inte musicera mer under december heller, inga jobbiga tentor har jag kvar, och jag har inte tusentals andra projekt heller: ingenting som absolut måste hantverkas; inga klänningar som måste sys, inga slagord som måste broderas, och inte heller några papper som måste sorteras eller struktureras, inte en massa jobb eller möten eller telefonsamtal som måste avklaras. Bara lite lagom mycket skola. Så, rent teoretiskt, skulle jag till och med hinna vara en ganska rolig tjej. Det ni!
Nu ska jag bara förbereda klart inför en presentation jag måste hålla imorgon, sen drar jag hem (men först gör jag förstås en snabb PPVM-genomgång i bibblan). Hoppas du, min fantastiska chillkille, är där då, när jag kommer hem, och har fixat middag till mig, samt pantat burkar och tagit helgens tomma vinflaskor till återvinning. Så kan vi titta på TV tillsammans, och jag kan ha mjukisbyxor och fleecetofflor på. Sen kanske vi kan rutinligga lite, och om jag inte somnar under tiden, så kan jag äta en macka och lösa DN-korsordet efteråt.
Oh, life!
28 November 2010
Julen är ett as
Idag har jag hyperventilerat och den ena ångestladdade tankegången har avlöst den andra. Jag får panik när jag hör om adventsfirande och allt vad det heter. Jag hatar julen. Och vintern. Man fryser, man tvingar sig genomlida hemska sammankomster, man får snö i skorna, man märker hur uppenbart man inte passar in, man känner sig på alla vis otillräcklig.
Det huvudsakliga skälet att jag känner som jag gör, att jag hatar julen och alltihop, är att jag egentligen vill älska julen. Jag vill så gärna att det ska vara så fint och mysigt, men det blir ju aldrig det, och nu pallar jag inte att försöka mer. Alltför många jobbiga år har satt sina spår och det finns som inget kvar att gilla när alla illusioner har raserats.
Nu handlar det mest om att stå ut. Att se till att man har tillräckligt med underhållning och mat för att kunna isolera sig så länge som möjligt. Förra året köpte jag en Rubiks kub för att hålla mig sysselsatt under de allra värsta dagarna, och året innan det en massa filmer. För det värsta är om man har tid att tänka. Det är det man inte får göra, inte under några som helst omständigheter.
Det är alltid lagom till jul som man blir sviken eller övergiven, eller som allting bara är allmän katastrof. Detta har gällt hela mitt vuxna liv. Så nu vill jag bara meddela att julen är världens största skitstövel. Okej. Bra.
(Och fy så äckligt det är med pepparkakor!)
Det huvudsakliga skälet att jag känner som jag gör, att jag hatar julen och alltihop, är att jag egentligen vill älska julen. Jag vill så gärna att det ska vara så fint och mysigt, men det blir ju aldrig det, och nu pallar jag inte att försöka mer. Alltför många jobbiga år har satt sina spår och det finns som inget kvar att gilla när alla illusioner har raserats.
Nu handlar det mest om att stå ut. Att se till att man har tillräckligt med underhållning och mat för att kunna isolera sig så länge som möjligt. Förra året köpte jag en Rubiks kub för att hålla mig sysselsatt under de allra värsta dagarna, och året innan det en massa filmer. För det värsta är om man har tid att tänka. Det är det man inte får göra, inte under några som helst omständigheter.
Det är alltid lagom till jul som man blir sviken eller övergiven, eller som allting bara är allmän katastrof. Detta har gällt hela mitt vuxna liv. Så nu vill jag bara meddela att julen är världens största skitstövel. Okej. Bra.
(Och fy så äckligt det är med pepparkakor!)
27 November 2010
Sju års olycka
En gång, kanske när jag var åtta år, fick jag följa med min mamma till en affär där hon skulle köpa en väldigt stor och väldigt lyxig necessär att ha alla sina göra-sig-fin-grejer i när hon reste bort någonstans (att vara fin är något av hennes grej). Hon köpte den där necessären med ett presentkort hon fått i julklapp av min farbror och så blev det några kronor över, som räckte precis till en liten spegel som jag fick.
Jag har alltid haft den där spegeln, en rund fickspegel i ljuslila plast. Och åtminstone det senaste året har jag haft den i det vänstra ytterfacket på min Marimekko-väska. Tills nu då.
Igår tappade jag spegeln på Debasers betonggolv. Den landade upp-och-ner, den ljuslila baksidan upp. När jag plockar upp spegeln och vänder på den är den, som jag redan räknat ut, helt sprucken.
Jag vet att det bara är en spegel. Den kunde vara vilken spegel som helst. Men den är liksom inte det. Det är spegeln som jag fick av min mamma, just den där gången. Och nu är den sprucken och helt oanvändbar. Jag kan aldrig mer spegla mig i den och se min mamma.
Är det symboliskt att jag nu har både trasig mamma och trasig spegel?
Och sju års olycka.
(Förresten: hur funkar en spegel egentligen? Vad är det bakom glaset som gör att det speglar? En spegel är som en sådan grej man tar för given, men som man inte har den ringaste om hur den funkar.)
Jag har alltid haft den där spegeln, en rund fickspegel i ljuslila plast. Och åtminstone det senaste året har jag haft den i det vänstra ytterfacket på min Marimekko-väska. Tills nu då.
Igår tappade jag spegeln på Debasers betonggolv. Den landade upp-och-ner, den ljuslila baksidan upp. När jag plockar upp spegeln och vänder på den är den, som jag redan räknat ut, helt sprucken.
Jag vet att det bara är en spegel. Den kunde vara vilken spegel som helst. Men den är liksom inte det. Det är spegeln som jag fick av min mamma, just den där gången. Och nu är den sprucken och helt oanvändbar. Jag kan aldrig mer spegla mig i den och se min mamma.
Är det symboliskt att jag nu har både trasig mamma och trasig spegel?
Och sju års olycka.
(Förresten: hur funkar en spegel egentligen? Vad är det bakom glaset som gör att det speglar? En spegel är som en sådan grej man tar för given, men som man inte har den ringaste om hur den funkar.)
24 November 2010
Livsfragment
Jag städar; sorterar mängder av gamla papper. Post-it lappar som påminner mig om att jag måste komma ihåg att köpa mjölk och tandkräm (en sån kunde man alltid ha egentligen, för det behöver man köpa nästan jämt), vita A4-papper med enstaka ord på (t.ex. Thomas-teoremet, glockenspiel, petticoat - varför? Ingen vet!), teckningar och skisser. Hur mycket som helst.
Hittade en lapp (en sida utsliten ur en kaleneder - på ena sidan står "4, 5, 6 maj 2009" och på den andra "Anteckningar"). De anteckningar jag där gjort är följande:
1. "Overheard conversation in the uni library today... 'That's what they like...' THEY. I'm intrigued by the assumption that just because someone's got a vagina they share the preferences of all other people with vaginas." Lite inklämt i marginalen står det "No need for detail, was plain stupid." Jag skriver ganska ofta på engelska. Eller gjorde i alla fall, när det fanns en naturlig koppling till England för mig.
2. "Fattar inte det här med att det på allvar finns folk som talar om mösspåtagning och att ta studenten som 'det största som hänt dem'. Nähädu! Jag minns det som på sin höjd mediokert."
3. "Evening sun, the smell of freshly cut grass, wet asphalt, trees in bloom and SPRING in general." Och så har jag ritat ett hjärta bredvid.
På en annan liten lapp står det, knappt läsbart: "Det är löningshelg, men var är alla människorna? Jag får hist [räknar med att det betyder 'historisk'] depp. Tack Stockholm." Lite under det har jag också skrivit "Dö hipstersvin, dö." Jag misstänker att det kan vara en referens till American Psycho där väl någon vid något tillfälle klottrat "Dö yuppiesvin, dö." på en toalett som Patrick Bateman besöker. Överst på lappen finns tre överstrukna rader. De är överstrukna av en anledning.
Om någon skall säga något om mitt liv utifrån de spår jag lämnar efter mig, vad kommer de då att säga?
Hittade en lapp (en sida utsliten ur en kaleneder - på ena sidan står "4, 5, 6 maj 2009" och på den andra "Anteckningar"). De anteckningar jag där gjort är följande:
1. "Overheard conversation in the uni library today... 'That's what they like...' THEY. I'm intrigued by the assumption that just because someone's got a vagina they share the preferences of all other people with vaginas." Lite inklämt i marginalen står det "No need for detail, was plain stupid." Jag skriver ganska ofta på engelska. Eller gjorde i alla fall, när det fanns en naturlig koppling till England för mig.
2. "Fattar inte det här med att det på allvar finns folk som talar om mösspåtagning och att ta studenten som 'det största som hänt dem'. Nähädu! Jag minns det som på sin höjd mediokert."
3. "Evening sun, the smell of freshly cut grass, wet asphalt, trees in bloom and SPRING in general." Och så har jag ritat ett hjärta bredvid.
På en annan liten lapp står det, knappt läsbart: "Det är löningshelg, men var är alla människorna? Jag får hist [räknar med att det betyder 'historisk'] depp. Tack Stockholm." Lite under det har jag också skrivit "Dö hipstersvin, dö." Jag misstänker att det kan vara en referens till American Psycho där väl någon vid något tillfälle klottrat "Dö yuppiesvin, dö." på en toalett som Patrick Bateman besöker. Överst på lappen finns tre överstrukna rader. De är överstrukna av en anledning.
Om någon skall säga något om mitt liv utifrån de spår jag lämnar efter mig, vad kommer de då att säga?
Bäste herr Jultomte!
Det råder delade meningar om var du bor. Några säger Nordpolen, andra Rovaniemi och nu får jag höra att du minsann bor i fjällen vid något ställe som heter Korvatunturi. Kanske är det så att du har ett sommarhus på ett ställe, eller att du kanske pendlar. Oavsett, så har jag alltså inte kunnat hitta din adress, och inte vågar jag chansa på Herr Jultomte, Joulupukkikatu 1, Suomi, heller. Så jag lägger min önskelista här istället:
-Raggsockor
-Nya glasögon
-Semester
-Ett mer rättvist samhälle
Tack på förhand!
Ps. Jag har varit snäll i år, (förutom när jag inte var det).
-Raggsockor
-Nya glasögon
-Semester
-Ett mer rättvist samhälle
Tack på förhand!
Ps. Jag har varit snäll i år, (förutom när jag inte var det).
23 November 2010
Samhället ringer "vad är du?", "vuxen", och så är man inte det egentligen ;;;;;;pppPPpp
Jag är en vuxen människa. Det är Snäckan med. Snäckan och Musslan, vuxna människor. Såhär talar vuxna människor med varandra:
[Snäckan] 21:35
jag vet vad du kan sjunga när Mr X ska äntra dig
[Musslan] 22:01
tell me!
[Snäckan] 22:01
jo du skall sjunga: "jag har öppnat mussleporten, så att du kan komma in!!!!!"
[Musslan] 22:02
haha, älskar att du suttit och tänkt på detta!
[Snäckan] 22:02
ja det har jag :) :)
vill du eller inte, kan du även sjunga "I wont let the man go down on me" (med den här melodin) men det avgör ju hur du känner just då
[Musslan] 22:03
haha, men den är ju din låt ju
[Snäckan] 22:03
ja iofs
passar bättre med min livsfilosofi
men för att komma tillbaka till mussleporten; den har ju varit stängd ett tag men nu ska den öppnas och där ska han finna den finaste pärlan alltså
[Musslan] 22:06
haha, guuuud.
[Snäckan] 22:06
:D :D
Japp, vuxna människor. Älskar att vara vuxen. Man får äta godis till frukost, middag och lunch, men annars är allt som vanligt.
[Snäckan] 21:35
jag vet vad du kan sjunga när Mr X ska äntra dig
[Musslan] 22:01
tell me!
[Snäckan] 22:01
jo du skall sjunga: "jag har öppnat mussleporten, så att du kan komma in!!!!!"
[Musslan] 22:02
haha, älskar att du suttit och tänkt på detta!
[Snäckan] 22:02
ja det har jag :) :)
vill du eller inte, kan du även sjunga "I wont let the man go down on me" (med den här melodin) men det avgör ju hur du känner just då
[Musslan] 22:03
haha, men den är ju din låt ju
[Snäckan] 22:03
ja iofs
passar bättre med min livsfilosofi
men för att komma tillbaka till mussleporten; den har ju varit stängd ett tag men nu ska den öppnas och där ska han finna den finaste pärlan alltså
[Musslan] 22:06
haha, guuuud.
[Snäckan] 22:06
:D :D
Japp, vuxna människor. Älskar att vara vuxen. Man får äta godis till frukost, middag och lunch, men annars är allt som vanligt.
18 November 2010
Mardröm
Allt var en ond dröm. Allt var en ond dröm. Allt var en ond dröm. Det går över. Det går över. Det går över.
De hemska mardrömmarna har återvänt. Igen. Sådär fula och ångestladdade som man tycker att bara mardrömmar kan bli. Heartache, rejection, pain. Ständigt återkommande teman, tillsammans med nattsvarta skogar och krigsvisioner i gråskala där jag blir jagad av någon med gevär, ofta upp på ett tak.
Men verkligheten är ändå värre. Inte bara för att den är just verklig, utan för att det som händer där är ännu mera hemskt.
Och jag hoppas intensivt att allt ska visa sig vara en mardröm, att när jag vaknar blir allt bra igen.
Men, nej. Den verkliga mardrömmen börjar när jag vaknar.
De hemska mardrömmarna har återvänt. Igen. Sådär fula och ångestladdade som man tycker att bara mardrömmar kan bli. Heartache, rejection, pain. Ständigt återkommande teman, tillsammans med nattsvarta skogar och krigsvisioner i gråskala där jag blir jagad av någon med gevär, ofta upp på ett tak.
Men verkligheten är ändå värre. Inte bara för att den är just verklig, utan för att det som händer där är ännu mera hemskt.
Och jag hoppas intensivt att allt ska visa sig vara en mardröm, att när jag vaknar blir allt bra igen.
Men, nej. Den verkliga mardrömmen börjar när jag vaknar.
14 November 2010
Till alla pappor!
Idag är det näringslivssanktionerad Fars dag, och Dressman tycker att jag ska köpa boxershorts till pappa, tre till priset för två. Eller några T-shirts.
Men alltså, nä. Jag vill inte. Varför ska jag köpa kalsonger till min pappa? Än klarar han det själv. Han kan gå till affären och han kan betala för sig. Jag känner mig kluven till att ge något alls vid sådana här tillfällen i allmänhet. Men sku jag ändå göra det, inte fan sku jag ge honom underkläder.
Tänk liksom om det var tvärtom, om man uppmanade pappor att köpa underkläder, strumpor och slipsar till sina barn på exempelvis Internationella barndagen. Det vore ju faktiskt jättekonstigt.
Och är det verkligen sådant här som pappor mest av allt vill ha (utöver verktygslådor och biltillbehör då)? Jag känner inte så många pappor, men jag ska försöka fråga dem jag träffar på. För jag kan inte tro att det är det här de helst av allt vill ha.
Och framför allt är det väl inte det här man helst ger i present? I alla fall jag har lite mer fantasi än så här. Oavsett om det är presenter till mamma eller pappa eller bror eller vän eller bekant eller partner. Och apropå partner, så kan jag väl passa på att varna redan här och nu: när jag ger dig en uppsättning tischor eller underkläder, då vet du att jag nog snart ska göra slut. Eller borde göra det åtminstone. Tråååkigt!
Någon i USA som ville hylla sin pappa hittade på Fars dag 1910, och när det visade sig att det fanns ekonomisk potential i detta importerades dagen till Sverige 1931. Det är alltså en av detaljhandelns alla högtidsdagar, men jag köper inte något. Kanske ringer jag. Eller så ringer jag vilken annan dag som helst. För omtanke och respekt känner inga tidsgränser. Jag hatar att det finns dagar då man ska pressas att köpa trista och menlösa presenter när det finns många fler dagar då man helt frivilligt kan välja att ge en rolig och oväntad present.
Så avslutningsvis, till alla pappor: ikväll får ni omorganisera i era underklädeslådor, så att alla nytillskott får plats!
Men alltså, nä. Jag vill inte. Varför ska jag köpa kalsonger till min pappa? Än klarar han det själv. Han kan gå till affären och han kan betala för sig. Jag känner mig kluven till att ge något alls vid sådana här tillfällen i allmänhet. Men sku jag ändå göra det, inte fan sku jag ge honom underkläder.
Tänk liksom om det var tvärtom, om man uppmanade pappor att köpa underkläder, strumpor och slipsar till sina barn på exempelvis Internationella barndagen. Det vore ju faktiskt jättekonstigt.
Och är det verkligen sådant här som pappor mest av allt vill ha (utöver verktygslådor och biltillbehör då)? Jag känner inte så många pappor, men jag ska försöka fråga dem jag träffar på. För jag kan inte tro att det är det här de helst av allt vill ha.
Och framför allt är det väl inte det här man helst ger i present? I alla fall jag har lite mer fantasi än så här. Oavsett om det är presenter till mamma eller pappa eller bror eller vän eller bekant eller partner. Och apropå partner, så kan jag väl passa på att varna redan här och nu: när jag ger dig en uppsättning tischor eller underkläder, då vet du att jag nog snart ska göra slut. Eller borde göra det åtminstone. Tråååkigt!
Någon i USA som ville hylla sin pappa hittade på Fars dag 1910, och när det visade sig att det fanns ekonomisk potential i detta importerades dagen till Sverige 1931. Det är alltså en av detaljhandelns alla högtidsdagar, men jag köper inte något. Kanske ringer jag. Eller så ringer jag vilken annan dag som helst. För omtanke och respekt känner inga tidsgränser. Jag hatar att det finns dagar då man ska pressas att köpa trista och menlösa presenter när det finns många fler dagar då man helt frivilligt kan välja att ge en rolig och oväntad present.
Så avslutningsvis, till alla pappor: ikväll får ni omorganisera i era underklädeslådor, så att alla nytillskott får plats!
13 November 2010
Nattdjur
Varför börjar jag alltid med allting mitt i natten? Varför är det långt efter läggdags som jag absolut måste skriva en text eller måla naglarna eller rita ett självporträtt eller sy en klänning eller stryka gårdagens rena tvätt? Varför är det först efter elva som jag får för mig att det är dags att ta tag i det här med jullåtsskrivandet igen och plockar fram synth och papper och penna och börjar testa och spela in olika snuttar?
När ska min kreativitet lära sig att följa gängse dygnsrytm? Så himla dumt när den håller på så här. Undrar om det finns något piller man kan ta så att kreativiteten kickar in ungefär klockan 18:00 måndag-fredag och 12:00 lördag och söndag? Eventuellt borde jag googla något i stil med "cheap online creativity drugs" och hoppas på lite tur.
Men, i vilket fall som helst... jullåten (som jag passande döpt till just "Jullåten") artar sig. Texten går ut på att julen är en skitstövel som sviker en gång på gång men som man ändå klänger sig fast vid som en dum tillgiven hund. F, G, A och C är ackorden som gäller. Och här är 5-minuters-självporträttet och de rödmålade naglarna:
Godnatt och sov gott, internet!
När ska min kreativitet lära sig att följa gängse dygnsrytm? Så himla dumt när den håller på så här. Undrar om det finns något piller man kan ta så att kreativiteten kickar in ungefär klockan 18:00 måndag-fredag och 12:00 lördag och söndag? Eventuellt borde jag googla något i stil med "cheap online creativity drugs" och hoppas på lite tur.
Men, i vilket fall som helst... jullåten (som jag passande döpt till just "Jullåten") artar sig. Texten går ut på att julen är en skitstövel som sviker en gång på gång men som man ändå klänger sig fast vid som en dum tillgiven hund. F, G, A och C är ackorden som gäller. Och här är 5-minuters-självporträttet och de rödmålade naglarna:
Godnatt och sov gott, internet!
10 November 2010
Jag och Mensvärken från Helvetet på IKEA
Om jag har bestämt mig för något så brukar jag vara just sådan, bestämd. Det var jag också en lördag alldeles nyligen, när jag mot allt sunda lördagsförnuft släpade mig ur sängen framåt sena eftermiddagen för att ge mig iväg mot IKEA. Alla vet väl att det är en hemsk plats, särskilt på en lördag hyfsat nära efter löning. Lite lättare att stå ut blir det om man tar med en kamrat som moralisk support. Jag hade tänkt ha Snäckan med, men hon satt fast på annat håll. Istället fick jag med mig en annan gammal god bekant, nämligen Mensvärken från Helvetet. Vi hade det för jävligt och släpade oss runt som i dvala. Jag har ingen aning om vad vi köpte, förutom någon blomkruka eller två. Efter den prövning som det innebar att släpa sig igenom hela varuhuset sjönk vi ihop bredvid varandra i en soffa utanför kassorna och åt varsin pizzaslice.
Sensmoralen i den här historien är alltså att man skall välja sitt sällskap jävligt noga. Kom ihåg det, barn.
Sensmoralen i den här historien är alltså att man skall välja sitt sällskap jävligt noga. Kom ihåg det, barn.
9 November 2010
S.k. "hög"
De senaste månaderna har jag mer eller mindre drunknat i pappersarbete av olika slag. Väldigt många tidningsurklipp, räkningar, brev, post it-lappar och andra dokument har det blivit. Självfallet behöver dokument sorteras, arkiveras och förvaras på något vis. Då har jag gjort det lite vågade valet att organisera dessa i en s.k. "hög" på golvet en bit från skrivbordet. Tidigare arbetade jag med ett sånt här "högsystem" uteslutande på skrivbordet, men i och med "det papperslösa samhällets" genombrott har antalet papper och andra viktigheter skjutit i höjden vilket nödvändiggjort en omstrukturering. En stor del av "högen" har därför av nödvändighet omplacerats till golvet. Den s.k. "högen" tar i dagsläget upp c:a en kvadratmeter på golvet i direkt anslutning till skrivbordet och fyra s.k. "sub-högar" täcker omkring av 80% av skrivbordets arbetsyta.
Den s.k. "högen" är ett mycket innovativt och praktiskt sätt att förvara saker i allmänhet, och papper i synnerhet. "Högen" fungerar på så vis att när nya dokument (etc.) tillkommer placeras de i anslutning till de andra dokumenten i "högen". Om möjligt kan man använda en staplingsteknik, annars duger det bra att lägga någonstans i närheten av "huvudhögen". Vid behov kan också ovan nämnda "sub-högar" anordnas, t.ex. för en diger samling Konsum-kvitton eller socialistisk press.
När man behöver ha tag i något är det bara att börja riva i "högen" och gräva fram det man söker. Detta leder generellt till att "högen" så att säga "flyter ut" och tar upp en allt större golvyta. Men då visar sig en av "högens" verkliga fördelar: det s.k. "högsystemet" är mycket praktiskt att använda sig av eftersom det gör det löjligt enkelt att samla ihop de utspridda dokumenten! Det går kort och gott till så att man "krattar" ihop dem, med exempelvis en fot eller två, i en lite mindre "hög" igen.
När det kommer till städning och renhållning är det också väldigt simpelt. Man dammsuger helt enkelt runt "högsystemet". Har damm ansamlats uppe på "högen" går det bra att dammsuga lite försiktigt "i luften" ovanför, så får man upp det värsta.
Jag rekommenderar varmt den s.k. "högen" till andra med intresse av att sortera och arkivera på ett mer effektivt sätt, och det är min förhoppning att dessa tips och råd skall vara till stor nytta!
Den s.k. "högen" är ett mycket innovativt och praktiskt sätt att förvara saker i allmänhet, och papper i synnerhet. "Högen" fungerar på så vis att när nya dokument (etc.) tillkommer placeras de i anslutning till de andra dokumenten i "högen". Om möjligt kan man använda en staplingsteknik, annars duger det bra att lägga någonstans i närheten av "huvudhögen". Vid behov kan också ovan nämnda "sub-högar" anordnas, t.ex. för en diger samling Konsum-kvitton eller socialistisk press.
När man behöver ha tag i något är det bara att börja riva i "högen" och gräva fram det man söker. Detta leder generellt till att "högen" så att säga "flyter ut" och tar upp en allt större golvyta. Men då visar sig en av "högens" verkliga fördelar: det s.k. "högsystemet" är mycket praktiskt att använda sig av eftersom det gör det löjligt enkelt att samla ihop de utspridda dokumenten! Det går kort och gott till så att man "krattar" ihop dem, med exempelvis en fot eller två, i en lite mindre "hög" igen.
När det kommer till städning och renhållning är det också väldigt simpelt. Man dammsuger helt enkelt runt "högsystemet". Har damm ansamlats uppe på "högen" går det bra att dammsuga lite försiktigt "i luften" ovanför, så får man upp det värsta.
Jag rekommenderar varmt den s.k. "högen" till andra med intresse av att sortera och arkivera på ett mer effektivt sätt, och det är min förhoppning att dessa tips och råd skall vara till stor nytta!
Öppet brev till Magdalena Ribbing
För ett tag sedan hade jag min kamrat Mattias på besök, för en snabb kopp kaffeochkaka. När kaffeochkaka var slut halade Mattias fram en påse naturgodis och vi kom att diskutera detta fenomen, alltså naturgodis i lösvikt. Vi undrade om man i affären får plocka ut sina favoriter bland godiset, eller ses detta förfarande som socialt oacceptabelt? Om det är så att man bara tycker om macadamianötterna, måste man då verkligen skopa upp också sötmandlar och valnötter för 149kr kilot? Anses ett selektivt beteende i förhållande till naturgodiset vara en faux pas, och kommer folk känna sig tvungna att ta fram skämskudden och titta bort för att det är så pinsamt? Kommer jag, om jag väljer att bara pilla ut macadamianötterna, anses missnapassad? Finns det risk att jag också anses olämplig som t.ex. förälder, eller till och med omyndigförklaras? Jag är mycket orolig, och vet snart inte vem jag är. Mitt livs största skräck är att göra något som kanske anses fel eller pinsamt, eller ve och fasa - ohippt. Så nu behöver jag dig, Maggan!
Var finns du Magdalena Ribbing, när jag behöver dig? Jag behöver ingen Jesus, bara dig Magdalena, du stora vett- och etikettguru av sällan skådad skärpa.
Var finns du Magdalena Ribbing, när jag behöver dig? Jag behöver ingen Jesus, bara dig Magdalena, du stora vett- och etikettguru av sällan skådad skärpa.
Jag kallar det Uni/Ub/Sub/Bibl
Idag besökte jag för första gången sedan i våras biblioteket vid Stockholms universitet. Jag hade faktiskt längtat dit, kanske framförallt till de sysselsättningar jag associerar med detta groteska betongufo i 70-talsdress (förlåt mig Ralph Erskine, men jag har aldrig förstått mig på din hyllade arkitektur), nämligen koncentrerad läsning varvad med oräkneliga kaffepauser med min vän Anton. På Pressbyrån på Stockholms universitet får man kaffe och kanelbulle för bara 15kr, så då kan man ju inte rå för att man måste fika hela tiden. Sanningen är väl att i tid räknat vinner nog kaffepauserna över de faktiska studierna, men det är smällar man får ta.
Vid det här laget har jag nog vänt tusentals blad och markerat alltför mycket text med överstrykningspenna under obegripligt sega timmar i den akvarieaktiga läsesal som gömmer sig bakom kursbokssektionen på bottenplanet. Den glasbur som är tänkt att vara ett tystnadens palats, men där någon dum jävel ändå alltid svarar i mobiltelefonen eller knappar på sin dator, fastän det uttryckligen står att man inte får.
Och vid det här laget har både en och annan hemtenta författats i detta paradis för heltäckningsmattefantaster, allra helst i soffan längst in i bibliotekets högra hörn, den som man har en himla tur om man lyckas sätta klorna i. Och allra helst med Anton som pepp och moraliskt stöd. Jag behöver pepp för att klara att klämma ur mig texter om new public management och decentraliseringens effekter, om demokratiseringsprocesser, om komparativa fördelar i den internationella ekonomin, om konjunkturnedgångars effekter på BNP och prisnivå. Och den peppen har alltid suttit bäst i den där soffan längst in i biblioteket.
Jag tänker lite på hur det ska bli när det här tar slut, när jag inte kommer att komma till biblioteket mer. Det blir konstigt.
Visst klagar jag hemskt mycket på biblioteket. Alla vet att det är på tok för trångt numera - och inte blir det bättre när fler och fler studenter flyttas till Frescati utan att lokalerna byggs ut - och möblerna är slitna och sjaviga. Och varför finns det inte fler fåtöljer och sköna läsplatser? För att inte tala om de äckliga heltäckningsmattorna, de klagar man mer än gärna över! Heltäckningsmattor är ju jättebra för att dämpa ljudet av raska fotsteg och det idoga sorlet från hundratals studenter, det är klart, men varför måste mattan vara så ful och skitig?
Men ändå, jag älskar mitt bibliotek. (Jag älskar till och med min och Antons psykopat, den äldre herren som tillsynes utan vettig sysselsättning drar runt i biblioteket dagarna i ända, och gärna ger en onda ögat, om man så mycket som råkar yppa minsta ord i hans närvaro.)
Vid det här laget har jag nog vänt tusentals blad och markerat alltför mycket text med överstrykningspenna under obegripligt sega timmar i den akvarieaktiga läsesal som gömmer sig bakom kursbokssektionen på bottenplanet. Den glasbur som är tänkt att vara ett tystnadens palats, men där någon dum jävel ändå alltid svarar i mobiltelefonen eller knappar på sin dator, fastän det uttryckligen står att man inte får.
Och vid det här laget har både en och annan hemtenta författats i detta paradis för heltäckningsmattefantaster, allra helst i soffan längst in i bibliotekets högra hörn, den som man har en himla tur om man lyckas sätta klorna i. Och allra helst med Anton som pepp och moraliskt stöd. Jag behöver pepp för att klara att klämma ur mig texter om new public management och decentraliseringens effekter, om demokratiseringsprocesser, om komparativa fördelar i den internationella ekonomin, om konjunkturnedgångars effekter på BNP och prisnivå. Och den peppen har alltid suttit bäst i den där soffan längst in i biblioteket.
Jag tänker lite på hur det ska bli när det här tar slut, när jag inte kommer att komma till biblioteket mer. Det blir konstigt.
Visst klagar jag hemskt mycket på biblioteket. Alla vet att det är på tok för trångt numera - och inte blir det bättre när fler och fler studenter flyttas till Frescati utan att lokalerna byggs ut - och möblerna är slitna och sjaviga. Och varför finns det inte fler fåtöljer och sköna läsplatser? För att inte tala om de äckliga heltäckningsmattorna, de klagar man mer än gärna över! Heltäckningsmattor är ju jättebra för att dämpa ljudet av raska fotsteg och det idoga sorlet från hundratals studenter, det är klart, men varför måste mattan vara så ful och skitig?
Men ändå, jag älskar mitt bibliotek. (Jag älskar till och med min och Antons psykopat, den äldre herren som tillsynes utan vettig sysselsättning drar runt i biblioteket dagarna i ända, och gärna ger en onda ögat, om man så mycket som råkar yppa minsta ord i hans närvaro.)
6 November 2010
Först till kvarn
Första, andra, tredje - sålt till herrn därborta i hörnet!
Jag har aldrig varit på auktion, men jag skulle gärna besöka en. Gärna en där i fjärran Norrland där man kan göra fina möbelfynd. Eller vilka fina fynd som helst. Kanske kunde man fynda en bättre samtid? Eller ett nytt liv? Att ge bort som present, eller unna sig själv när man tycker att man gjort sig förtjänt.
Jag bjuder gärna ut mitt liv till högstbjudande. Eller till vem som helst för den sakens skull. Det är ingen som kommer att vilja ha det ändå. Och jag fattar. Jag vill inte heller ha det.
Gnäll på lagom, kan ni för all del säga. Då ber jag er återkomma när ni har släpat er runt i mina nedhasade raggsockor ett tag, så får vi se om ni tycker att jag bara gnäller.
Och som om det inte vore nog med de där raggsockorna som konstant korvar sig runt mina fötter, så är de skor jag fått att bära både två och tre nummer för stora. Jag är inte på långa vägar redo för det som är min verklighet. Jag är alldeles för liten och rädd och oförberedd. T.ex: hur handskas man med vetskapen om att den viktigaste människan i ens liv hela tiden lider, mer eller mindre? Kan någon tala om det för mig, så att jag vet hur jag ska göra?
Första, andra, tredje - såld?
Jag har aldrig varit på auktion, men jag skulle gärna besöka en. Gärna en där i fjärran Norrland där man kan göra fina möbelfynd. Eller vilka fina fynd som helst. Kanske kunde man fynda en bättre samtid? Eller ett nytt liv? Att ge bort som present, eller unna sig själv när man tycker att man gjort sig förtjänt.
Jag bjuder gärna ut mitt liv till högstbjudande. Eller till vem som helst för den sakens skull. Det är ingen som kommer att vilja ha det ändå. Och jag fattar. Jag vill inte heller ha det.
Gnäll på lagom, kan ni för all del säga. Då ber jag er återkomma när ni har släpat er runt i mina nedhasade raggsockor ett tag, så får vi se om ni tycker att jag bara gnäller.
Och som om det inte vore nog med de där raggsockorna som konstant korvar sig runt mina fötter, så är de skor jag fått att bära både två och tre nummer för stora. Jag är inte på långa vägar redo för det som är min verklighet. Jag är alldeles för liten och rädd och oförberedd. T.ex: hur handskas man med vetskapen om att den viktigaste människan i ens liv hela tiden lider, mer eller mindre? Kan någon tala om det för mig, så att jag vet hur jag ska göra?
Första, andra, tredje - såld?
4 November 2010
Min dröm: en livmoder i plysch
Om någon kunde bygga mig ett slags livmoder i Emelie-storlek så sku jag bli överlycklig. Den fick gärna vara i fluffig plysch och väldigt mjuk och omslutande. Som en verklig livmoder fast som sagt i plysch då och inte alls blöt. Så kunde jag flytta in i den och bara ligga där omsluten hela dagarna tills jag var redo att komma ut igen. För jag känner att stora världen har blivit lite för jobbig och läskig just nu, lite mer än jag klarar av.
För hur gör man annars när man inte klarar av verkligheten, och verklighetens folk? Det mest naturliga är väl ändå att man då drömmer om en livmoder i plysch där man kan bo, omsluten, alldeles ensam. Visst?
Jag är fortfarande i chock över hur det ekonomiska egenintresset är det enda som tycks styra människorna i Sverige idag. Jag fattar inte. Jag fattar inte. Jag fattar inte. Och faktum är att jag hellre flyr än accepterar det. Min verklighetsuppfattning och syn på mänskliga relationer har förändrats i grunden och det är verkligen mer än jag klarar av. Så snälla bygg min livplyschmoder snart så att jag kan flytta in där, flytta bort från verkligheten, och känna mig trygg åtminstone någonstans.
Jag hatar verkligheten!
För hur gör man annars när man inte klarar av verkligheten, och verklighetens folk? Det mest naturliga är väl ändå att man då drömmer om en livmoder i plysch där man kan bo, omsluten, alldeles ensam. Visst?
Jag är fortfarande i chock över hur det ekonomiska egenintresset är det enda som tycks styra människorna i Sverige idag. Jag fattar inte. Jag fattar inte. Jag fattar inte. Och faktum är att jag hellre flyr än accepterar det. Min verklighetsuppfattning och syn på mänskliga relationer har förändrats i grunden och det är verkligen mer än jag klarar av. Så snälla bygg min livplyschmoder snart så att jag kan flytta in där, flytta bort från verkligheten, och känna mig trygg åtminstone någonstans.
Jag hatar verkligheten!
3 November 2010
Åka tåg
Åka tåg. Det är något nästan rituellt över det. Jag har mitt system som jag håller mig till. Först äter jag. Sedan jobbar jag eller ringer mina samtal. Det är på tåg som jag känner mig som mest business. Där sitter jag med min dator och min telefon och verkar viktig. Under dagens väldigt korta tågresa hann jag skriva en promo-text till The Garlands englandsspelningar, skicka viktiga meddelanden och så tala med en journalist från Sydsvenskan. Sedan kom jag fram och klev av.
Jag tycker om att åka tåg.
Jag tycker om att åka tåg.
27 October 2010
Den fula verklighetens kolonialisering av mitt medvetande
Ganska ofta tänker jag att jag gärna skulle vrida tillbaka tiden. Men så fastnar jag när jag inte kan bestämma mig vid vilken punkt i tiden jag skulle vilja börja om från. Skall det vara från den tidpunkt då inget av det dåliga hade hänt, även om det innebär att jag då skulle gå miste om en del bra saker? Eller skall jag nöja mig med att vrida tillbaka bara 6-7 veckor och komma undan det värsta och jobbigaste? Fem år eller några veckor?
Jag tror att det skulle vara helt okej att vrida tillbaka till förra sommaren ungefär, då när jag hade börjat hämta mig och bli glad igen efter en usel tid. Då hade kanske mycket av det dåliga kunnat undvikas, och absolut det värsta och hemskaste och jobbigaste, det som hände nyss.
Mest av allt önskar jag bara att allt inte skulle vara så svårt, att jag inte förstått så mycket om hur världen fungerar och hur människorna tänker. För jag hade mått så mycket bättre då. Jag fantiserar ofta om en plats där jag kan gömma mig, en plats där jag slipper veta hur det står till med samhället. Jag har dock insett att den platsen inte är fysiskt existerande.
Däremot skulle något snarlikt kunna finnas i den mentala världen. Problemet är då bara det att tiden i så fall måste vridas tillbaka för att jag skall nå denna plats, och det verkar synnerligen komplicerat (läs: omöjligt). Som ursprungsbefolkningar i Sydostasien och på de afrikanska och amerikanska kontinenterna brutalt fick erfara under 1600-, 1700-, och 1800-talen är det som så att har man en gång "upptäckt världen" så har man. Det är tyvärr ingenting som kan göras ogjort.
Jag tror att det skulle vara helt okej att vrida tillbaka till förra sommaren ungefär, då när jag hade börjat hämta mig och bli glad igen efter en usel tid. Då hade kanske mycket av det dåliga kunnat undvikas, och absolut det värsta och hemskaste och jobbigaste, det som hände nyss.
Mest av allt önskar jag bara att allt inte skulle vara så svårt, att jag inte förstått så mycket om hur världen fungerar och hur människorna tänker. För jag hade mått så mycket bättre då. Jag fantiserar ofta om en plats där jag kan gömma mig, en plats där jag slipper veta hur det står till med samhället. Jag har dock insett att den platsen inte är fysiskt existerande.
Däremot skulle något snarlikt kunna finnas i den mentala världen. Problemet är då bara det att tiden i så fall måste vridas tillbaka för att jag skall nå denna plats, och det verkar synnerligen komplicerat (läs: omöjligt). Som ursprungsbefolkningar i Sydostasien och på de afrikanska och amerikanska kontinenterna brutalt fick erfara under 1600-, 1700-, och 1800-talen är det som så att har man en gång "upptäckt världen" så har man. Det är tyvärr ingenting som kan göras ogjort.
25 October 2010
På vårdcentralen
Nu blev klockan för mycket igen. Som vanligt. Och jag som ska upp tidigt! För att gå till vårdcentralen närmare bestämt. Och prick åtta måste jag vara där. Eller egentligen är inte tiden förrän vid kvart över åtta, men de vill gärna att man kommer och betalar i god tid. Sedan får man en liten stund att frottera sig med de andra patienterna i väntrummet.
I ett väntrum skall man helst sitta ner och stirra på sina fötter, eller förstrött bläddra i någon urtrist tidskrift (vad man inom sociologisk teori skulle benämna "taktfull ouppmärksamhet"). Ett väntrum är en sådan inrättning där man absolut inte får möta andras blickar, som en hiss ungefär. Alla som sitter där följer samma oskrivna regler. Men denna "ouppmärksamhet" till trots så vet man att alla som sitter där i väntrummet och stirrar på sina skor innerst inne tänker samma tanke.
Man sitter där och undrar vad de andra "har" och hoppas innerligt att de inte skall nysa på en. Kan det vara mjältbrand? Ebola? Neoliberalism? Halsfluss? Svampinfektion? Skabb? Oavsett vad så vill man under inga som helst omständigheter bli smittad.
Nu behöver man nog inte oroa sig så värst för att bli smittad av läskiga grejer egentligen. För ett tag sedan träffade jag en läkare som berättade för mig att ungefär 70% av besöken i primärvården utgörs av barn som har ont i halsen samt medelålders människor som har ont i ryggen. Inte så farliga grejer alltså. Men ändå... Det är inte helt omöjligt att man råkar sitta bredvid någon som har dragit på sig någon otrevlig parasit i Indien, eller som har en väldans smittsam variant av TBC!
Så då sitter man där och ojar sig i alla fall (eller så är det bara så att jag är av en ytterst nyfiken natur), tills man blir uppropad och försvinner in till en läkare som skall behandla alla de läskiga bakterier som resten av patienterna i väntrummet är helt säkra på att man dras med.
I ett väntrum skall man helst sitta ner och stirra på sina fötter, eller förstrött bläddra i någon urtrist tidskrift (vad man inom sociologisk teori skulle benämna "taktfull ouppmärksamhet"). Ett väntrum är en sådan inrättning där man absolut inte får möta andras blickar, som en hiss ungefär. Alla som sitter där följer samma oskrivna regler. Men denna "ouppmärksamhet" till trots så vet man att alla som sitter där i väntrummet och stirrar på sina skor innerst inne tänker samma tanke.
Man sitter där och undrar vad de andra "har" och hoppas innerligt att de inte skall nysa på en. Kan det vara mjältbrand? Ebola? Neoliberalism? Halsfluss? Svampinfektion? Skabb? Oavsett vad så vill man under inga som helst omständigheter bli smittad.
Nu behöver man nog inte oroa sig så värst för att bli smittad av läskiga grejer egentligen. För ett tag sedan träffade jag en läkare som berättade för mig att ungefär 70% av besöken i primärvården utgörs av barn som har ont i halsen samt medelålders människor som har ont i ryggen. Inte så farliga grejer alltså. Men ändå... Det är inte helt omöjligt att man råkar sitta bredvid någon som har dragit på sig någon otrevlig parasit i Indien, eller som har en väldans smittsam variant av TBC!
Så då sitter man där och ojar sig i alla fall (eller så är det bara så att jag är av en ytterst nyfiken natur), tills man blir uppropad och försvinner in till en läkare som skall behandla alla de läskiga bakterier som resten av patienterna i väntrummet är helt säkra på att man dras med.
21 October 2010
Rikskänd bloggerska i baguettechock
I slutet på förra veckan rapporterades på Facebook om hur Emelie Holmquist, rikskänd bloggerska från Stockholm, somnat mitt under en måltid och sedermera sovit på maten. Nu talar hon ut om det inträffade, exklusivt just här.- Det som gjorde mig mest upprörd var att en god smörgås gått till spillo, kommenterar Emelie, 25, idag.
Det var under natten mot söndag som ost- och gurkbaguetten, som incidenten rör, intogs i horisontalläge i Holmquists säng. Emelie uppdaterade under söndagen putslustigt sin Facebook-status för att meddela världen om denna snöpliga incident.
Idag beskriver hon händelsen som att hon överrumplades av extrem trötthet och brutalslocknade mitt i en tugga, varpå smörgåsen blev liggande intill hennes sovande kropp. Under hela natten sov Emelie dessutom med en liten bit mosigt bröd i munnen, samt oborstade tänder.
Nu talar Emelie ut om känslorna och förvirringen hon upplevde när hon i söndags morse vaknade upp och insåg vad som hänt.
Upptäckte brödrester i mungipan
- Min första tanke när jag vaknade var att något inte stämde. Jag upptäckte brödrester i mungipan och så fick jag plötsligt en känsla av att jag varit i färd med att äta något när jag somnade. Jag kom på att jag innan jag lagt mig gjort i ordning en ost- och gurkbaguette att äta medan jag läste lite. Jag hade även på känn att jag aldrig åt klart innan jag slocknade.
Emelie vred sig i sängen för att se om smörgåsen låg kvar där bredvid henne. När hon upptäckte att den inte gjorde det blev hon mycket fundersam.
- Jag fattade ingenting, säger Emelie med en axelryckning.
Omkring en minut senare fann Emelie den påbörjade smör- och ostdraperade baguetten inklämd mellan hennes pyjamas och det rena lakanet.
- Det var ju smått irriterande att detta skulle hända just när jag bytt lakan kvällen innan. Men det som gjorde mig mest frustrerad var verkligen inte de kladdiga lakanen eller att jag fick slänga pyjamasen i tvätten omedelsbums.
"Den var bortom all räddning"
Emelie berättar att hon är en tjej som tar den typen av motgångar med en klackspark. Inte heller detta att hon vaknade med slemmiga matrester i munnen gjorde Emelie särskilt upprörd, utan det som fick henne att reagera var något helt annat.
- Framför allt blev jag upprörd när jag insåg att en god och bra smörgås gått till spillo under natten!
Emelie berättar om hur hon älskar sin mat, och särskilt då sina kolhydrater och tomma kalorier. Hon menar att när man har en sådan böjelse är det klart att man blir irriterad när något sådant här händer.
Känslosamt beskriver Emelie hur den illa tilltygade smörgåsen såg ut när hon äntligen hittade den.
- Den var bortom all räddning: osten var svettig, mosig och klibbig och gurkskivorna var torra och skrumpna. Jag skulle nästan vilja sträcka mig till att beskriva den som en sanitär olägenhet. Den gick absolut inte att äta, säger Emelie och gör sitt bästa att svälja en begynnande gråtattack.
Vill varna andra
Idag har Emelie fortfarande något ostliknande intorkat i sitt röd-rosa påslakan, och hon vill varna andra för att sätta sig i samma situation.
- Det finns risk att andra tror att man är lite "sunkig", men jag kände ändå ett enormt behov av att berätta om detta, säger Emelie med en blick ner i golvet.
Deckare
Alla skriver deckare nuförtiden. Åtminstone alla som är något. Har man en gång blivit fångad på bild då man petar sig i näsan, ja då måste man skriva en deckare. Sedan är det också nödvändigt att denna deckare hårdlanseras med tusen affischer i tunnelbanan. Det bara är så det måste vara.
Jag har varit i TV några gånger, och i radio och i tidningar - måste jag skriva en deckare nu? Eller kommer någon att spökskriva den åt mig? Kommer någon ringa upp mig snart? Är det så att alla får en egen spökskrivare? Hur funkar detta? Är den redan färdigskriven när de ringer, eller gör vi tillsammans upp vad den skall handla om? Och i så fall, vad skall min deckare handla om? Finns det någon smart och skojig namngenerator på internet som hittar på namnet på min deckares huvudperson, eller är det en sådan grej jag måste hitta på för egen maskin? Så många frågor!
Jag undrar också vem som läser alla dessa deckare. Jag har inte läst någon. Förutom gamla Agatha Christie-klassiker förstås, men det är inte samma sak. De handlar mest om en liten belgisk gubbe med lustig mustasch och lite exotisk accent. Från vad jag har hört är det inte riktigt vad de moderna svenska deckarna handlar om.
Från vad jag har sett i filmatiseringar av dessa böcker (oftast i helkackiga tevefilmsversioner på söndagskvällarna i TV4) är huvudpersonen oftast en kriminalkommisarie, eller åtminstone utredande polis av något slag, eller en journalist, med lite lagom mycket humör och vissa svårigheter med privata relationer. Och behöver jag säga att han är en man? Jag tror att det är lag på detta att deckarens huvudperson skall vara en lite sliten manlig polis, eller en kvällstidningsjournalist. Detta har jag dock inte lyckats få bekräftat. Ibland är det kanske ändå en kvinna som har huvudrollen, och då är hon svinsmart med datorer och sådant genusöverskridande, helt enkelt representerar hon inte några klassiskt kvinnliga ideal, och man vill nog inte ligga med henne för hon är för ilsk och har för mycket egen vilja.
Vem är det som läser? Alla uppenbarligen, men vilka är dessa alla? Är det de som är verklighetens folk? De som knegar på, kommer hem till radhuset (som är deras dröm och som de ägnar semestern åt att renovera) och steker falukorv till ungarna och sedan, när det är dags att lägga sig, läser några sidor i en svensk deckare? För det är väl de som är verklighetens folk? Ja, så tror jag att det är: verklighetens folk är de som läser ett par stabila svenska deckare per år. Jag är bara en overklig kultursnobb på vänsterkanten som inte har förstått mig på vanligt hederligt folk.
Mais non! Nu får detta funderande upphöra. Det är hög tid att sätta igång att producera. Vi deckarförfattare måste klämma ur oss böcker på löpande band, helst en per 500 dagar eller så. Så det är bara att köra. Sen kan jag skaka rumpa på firmafesten med Leif GW Person, Camilla Läckberg och Thomas Bodström. Det ser jag fram emot!
Jag har varit i TV några gånger, och i radio och i tidningar - måste jag skriva en deckare nu? Eller kommer någon att spökskriva den åt mig? Kommer någon ringa upp mig snart? Är det så att alla får en egen spökskrivare? Hur funkar detta? Är den redan färdigskriven när de ringer, eller gör vi tillsammans upp vad den skall handla om? Och i så fall, vad skall min deckare handla om? Finns det någon smart och skojig namngenerator på internet som hittar på namnet på min deckares huvudperson, eller är det en sådan grej jag måste hitta på för egen maskin? Så många frågor!
Jag undrar också vem som läser alla dessa deckare. Jag har inte läst någon. Förutom gamla Agatha Christie-klassiker förstås, men det är inte samma sak. De handlar mest om en liten belgisk gubbe med lustig mustasch och lite exotisk accent. Från vad jag har hört är det inte riktigt vad de moderna svenska deckarna handlar om.
Från vad jag har sett i filmatiseringar av dessa böcker (oftast i helkackiga tevefilmsversioner på söndagskvällarna i TV4) är huvudpersonen oftast en kriminalkommisarie, eller åtminstone utredande polis av något slag, eller en journalist, med lite lagom mycket humör och vissa svårigheter med privata relationer. Och behöver jag säga att han är en man? Jag tror att det är lag på detta att deckarens huvudperson skall vara en lite sliten manlig polis, eller en kvällstidningsjournalist. Detta har jag dock inte lyckats få bekräftat. Ibland är det kanske ändå en kvinna som har huvudrollen, och då är hon svinsmart med datorer och sådant genusöverskridande, helt enkelt representerar hon inte några klassiskt kvinnliga ideal, och man vill nog inte ligga med henne för hon är för ilsk och har för mycket egen vilja.
Vem är det som läser? Alla uppenbarligen, men vilka är dessa alla? Är det de som är verklighetens folk? De som knegar på, kommer hem till radhuset (som är deras dröm och som de ägnar semestern åt att renovera) och steker falukorv till ungarna och sedan, när det är dags att lägga sig, läser några sidor i en svensk deckare? För det är väl de som är verklighetens folk? Ja, så tror jag att det är: verklighetens folk är de som läser ett par stabila svenska deckare per år. Jag är bara en overklig kultursnobb på vänsterkanten som inte har förstått mig på vanligt hederligt folk.
Mais non! Nu får detta funderande upphöra. Det är hög tid att sätta igång att producera. Vi deckarförfattare måste klämma ur oss böcker på löpande band, helst en per 500 dagar eller så. Så det är bara att köra. Sen kan jag skaka rumpa på firmafesten med Leif GW Person, Camilla Läckberg och Thomas Bodström. Det ser jag fram emot!
20 October 2010
Det är alltid mest synd om mig
Mitt liv har nog varit lite kaotiskt på sistone. Det känns som att det är för mycket av allt: ExtraAlltDeluxe, tårta på tårta, kort och gott för mycket. Jag tror att min vilja kanske är för stor för min kropp just nu, jag har för många projekt och intressen och resurserna räcker inte till. Men allt är roligt och/eller viktigt, så vad tar man bort? Samma problem har jag med min garderob: kläderna får omöjligen plats längre men jag vill inte göra mig av med något. Situationen blir onekligen hopplös. Allt känns otillräckligt och dåligt.
Jag har omkring 100 obesvarade mail. Till exempel.
Jag har femtioelva tillställningar/möten/seminarier/spelningar/bröllop att närvara vid.
En förbaskad klubb att organisera.
Minst ett broderi jag lovat att göra.
En låt att göra klart. 13 påbörjade.
En hemtenta att skriva, som jag vill skriva bra.
60 bild-och textanalyser att gå igenom, bedöma och kommentera.
Och så vidare.
Och jag är sämst på att ha många bollar i luften. Min stresstålighet är obefintlig. Jag erkänner nu, framtida arbetsgivare: när jag säger att jag gärna är spindeln i nätet som jonglerar 17 bollar samtidigt så ljuger jag. Jag är helt hopplös, blir stressad och ledsen och bryter ihop för ingenting.
När allt känns så här blir livet mest ett rally. Tiden för reflektion är minimal. Så det blir ju inget skrivet. För inga tankar blir färdigtänkta och absolut inte ompacketerade i läsvänlig form. Det är tråkigt.
Men vafan, tills imorgon fixar jag allt allt allt, och så skriver jag käckt och trevligt igen.
Jag har omkring 100 obesvarade mail. Till exempel.
Jag har femtioelva tillställningar/möten/seminarier/spelningar/bröllop att närvara vid.
En förbaskad klubb att organisera.
Minst ett broderi jag lovat att göra.
En låt att göra klart. 13 påbörjade.
En hemtenta att skriva, som jag vill skriva bra.
60 bild-och textanalyser att gå igenom, bedöma och kommentera.
Och så vidare.
Och jag är sämst på att ha många bollar i luften. Min stresstålighet är obefintlig. Jag erkänner nu, framtida arbetsgivare: när jag säger att jag gärna är spindeln i nätet som jonglerar 17 bollar samtidigt så ljuger jag. Jag är helt hopplös, blir stressad och ledsen och bryter ihop för ingenting.
När allt känns så här blir livet mest ett rally. Tiden för reflektion är minimal. Så det blir ju inget skrivet. För inga tankar blir färdigtänkta och absolut inte ompacketerade i läsvänlig form. Det är tråkigt.
Men vafan, tills imorgon fixar jag allt allt allt, och så skriver jag käckt och trevligt igen.
3 October 2010
Vi kan väl tala om allt (men vi ska bara vara vänner)
Det blev så konstigt med den andra bloggen, så den måste dö. Jag vill inte skriva för en massa okända läsare, och särskilt inte de tusentals rättshaverister som internet kryllar av och som inte gör något annat än att vänta på rätt tillfälle att spy galla över andra. Ett par veckor efter det ödesdigra blogginlägget (som genererade över 200 000 besök på några få dagar) har jag fortfarande mer än 600 besök om dagen. Och då vill jag bara inte. Jag vill mest blunda och tänka att allt det där inte finns.
Så jag börjar om. För jag vill inte sluta, jag kan inte sluta. Under den senaste veckan har många fullkomligt oviktiga saker, och eventuellt ett par viktiga saker, uppenbarat sig i min mentala storydepå, och de måste skrivas. Utan ett språkligt utlopp för tankarna och de fula orden så föreligger ytterst hög risk för självantändning och explosion. Och det vill vi ju inte, va?
Förutom att bloggen fått ett nytt namn så gäller precis samma sak som innan: inga regler! Allt är tillåtet. Ingen självcensur. Ingen prestige. Bara ett opretentiöst ordflöde.
Och så slutligen; namnet på bloggen då. Det syftar så klart på Jakob Hellman-låten Vara vänner. Jag tänker att vi kan tala om allt, precis allt, utan censur. Så enkelt bara. Inget tjafs, inget krångel.
Men Jakob Hellman alltså, denna mystiska überman, 1989 års hetaste 23-åring. Åh! Vore det 1989 idag skulle jag uppenbarligen tagit till mina yttersta ansträngningar för att få ligga med karln. Här är han:
Så jag börjar om. För jag vill inte sluta, jag kan inte sluta. Under den senaste veckan har många fullkomligt oviktiga saker, och eventuellt ett par viktiga saker, uppenbarat sig i min mentala storydepå, och de måste skrivas. Utan ett språkligt utlopp för tankarna och de fula orden så föreligger ytterst hög risk för självantändning och explosion. Och det vill vi ju inte, va?
Förutom att bloggen fått ett nytt namn så gäller precis samma sak som innan: inga regler! Allt är tillåtet. Ingen självcensur. Ingen prestige. Bara ett opretentiöst ordflöde.
Och så slutligen; namnet på bloggen då. Det syftar så klart på Jakob Hellman-låten Vara vänner. Jag tänker att vi kan tala om allt, precis allt, utan censur. Så enkelt bara. Inget tjafs, inget krångel.
Men Jakob Hellman alltså, denna mystiska überman, 1989 års hetaste 23-åring. Åh! Vore det 1989 idag skulle jag uppenbarligen tagit till mina yttersta ansträngningar för att få ligga med karln. Här är han:
Subscribe to:
Posts (Atom)
